Sedan jag var liten och du stod och tittade ner på mig i min spjälsäng, när du stoppade nappen i munnen på mig när jag grät eller tröstande lyfte upp mig i din varma famn.
Min stora syster, min idol och min förebild.
Därför kändes det som om mattan dragits bort under mina fötter när pappa ringde mig klockan 06 i går och med snörvlande röst får fram att du, min älskade syster fått vad dem misstänkte en hjärtinfarkt.
Man vet när man får nattliga telefonsamtal att det aldrig är bra nyheter, det är knappt man vågar svara för man vet ju att ingen ringer så tidigt eller sent om det inte hänt något allvarligt.
Nu när jag precis talat med dig känner jag mig lugnad för att du är vaken och jag vet att du är i dem bästa händer, men inombords sitter ångesten i halsen och knuten i magen växer för varje minut.
För vad skulle vi alla göra utan dig? Du är limmet i våran familj, den som håller oss ihop! Är väl för att du är precis som mamma var, du tänker på alla andra innan du tänker på dig själv, osjälvisk och omtänksam och varm.
Men nu får du lägga den där osjälviskheten på hyllan och börja tänka på dig själv i första hand för en gång skull.
Du måste ta hand om dig och framförallt ta det lugnt, sluta oroa dig för alla andra, vi är vuxna människor som får ta ansvar över vårat egna liv.
Sluta oroa dig över ditt arbete, det du hinner hinner du, och det som inte hins med det är inte ditt problem, utan din arbetsgivare som antagligen behöver se över sin bemanning.
Så vila nu, kämpa på och bli stark, vi finns här för dig!
Min syster är en otroligt stark kvinna, hon har kämpat sig igenom många gropar i livet, och så har hon haft en stalker under namnet "bölden" genom hela sin uppväxt, och den som orkar med "bölden" utan att bli knäckt förtjänar en Oscar.
Ni som känner mig vet att den där "bölden", ja den är jag.
Jag växte upp som sladdbarnet i min familj, min syster är hela 8 år äldre och min bror 10år äldre.
Som sladdbarn kommer följande arbetsuppgift:
Föräldrarnas älskade lilla baby till dina syskons stora förtret.
När dina syskon hela livet fått ärva den andres prylar och kläder får du allt nytt.
Dina syskon blir lite av en extra förälder som gärna ska ta med dig överallt dem ska, mot deras egna vilja.
Om min syster fått en krona för varje gång hon fått höra-Låt din syster följa med! Skulle hon kunna gå i en mycket tidig pension.
Jag blev den där röda svullna bölden mellan deras skinkor fram tills jag fyllde 17 år tror jag.
Jag jobbade verkligen hårt för att bli den där bölden och jag kan stolt säga att jag segrade.
Jag var så där sneaky som bara en böld kan vara.
I en tidig ålder på 5 år var jag redan en förslagen utpressare som verkligen gjorde allt för att få vara med eller bara få min vilja igenom.
Som liten är man ju oftast så där osynlig och ”oviktig” att ens syskon inte riktigt vaktar sin tunga när man är i närheten och min favoritsyssla ett tag var att leka mäster detektiv ,så jag spenderade många dagar med att sitta och spionera på mina syskon eller bara den där hederliga tjuvlyssnandet vid deras dörrar.
Min bror hittade jag väl inget speciellt på men min systers akilleshäl hittades och den utnyttjade jag i många år.
Kom på henne och hennes klasskamrat rökande ute på gatan och eftersom min pappa lovat att hjälpa henne med körkortet om hon inte började röka visste jag precis hur jag skulle mjölka henne.
Många barn är rätt dumma i sin snabba bedömning att springa och tjalla med en gång när dem bevittnar nått liknande, men jag höll mig coollugn och behöll den för mig själv.
Om min syster skulle känt mig lite bättre skulle hon lätt kunnat syna min bluff, för en bluff var det och med tanke på hur jag dyrkade henne på det där sättet som bara småsyskon kan göra skulle jag aldrig tjallat på henne.
Men jag var som sagt slipad i tidig ålder och varje gång jag inte fick följa med henne och hennes kompisar ut på något äventyr till gatan brevid eller liknande så gick jag alltid teatriskt fram till trappan och ropade med låg röst lite tillgjort på pappa.
Hon visste med en gång vad det betydde….Det betydde att jag i slutändan skulle få följa med annars var hon såld.
Jag var nog inte min systers favorit på den tiden, men jag hängde på i vått och torrt och jag älskade det.
Jag var inte ett lätt barn att ha att göra med som ni märker.
Som när jag hittade den där stora paddan i trädgården som jag bara måste visa min syster.
Tyvärr var hon inte hemma och då fick jag ju den där festliga idén om var rädd hon skulle bli om jag gömde den på hennes rum när hon kom hem.
Som barn tänker man ju inte längre än näsan räcker och jag satte då den där söta stora paddan bakom hennes stereobänk och såg framför mej hennes överraskade och skräckfyllda min när han då skulle hoppa fram.
Men sedan ringde det ju på dörren och min kompis Tina stog där och undrade om vi skulle leka och då glömde jag ju allt vad den där paddan hette.
2 veckor senare hördes ett illvrål från nedervåningen och ljudet kom då från min systers rum.
Hon hade hållt på med storstädningen i sitt rum när hon då plötsligt hade fått syn på något förstelnat som tittade fram bakom stereobänken , och detta förstelnade var då den bortglömda paddan som nu hade förvandlats till en kombination av egyptisk mumie/ beef jerky.
Oj vad jag grät när fyndet blev gjort, det var ju inte detta som skulle hända ju!
Skuldkänslorna tyngde mej hårt, ett litet oskyldigt djur hade fått sätta livet till för att jag hade hittat på jävelskap…
Han fick sig en begravning i alla fall i en gammal skokartong i en av rabatterna i trädgården och som vanligt var det bara jag som sörjande.
Syrran blängde argt på mej i en vecka och muttrade svordomar varje gång hon såg mej men det rann då tillslut av henne.
För vem kunde vara arg på bölden en längre stund? Hon kunde ju trots allt inte hjälpa vad hon tog sig för, hon var ju bara en böld och man kan inte ta ur bölden sin böldighet.
Stackars paddans sista sovplats blev dock utsatt för den värsta sortens gravplundring när min far med sina gröna fingrar gick baluns med sin spade och kratta i jakt på något stackars ogräs som vågat sig på att slå rot i hans strikt rensade rabatter.
Ja, min fars tålamod var hårt prövat när hans älskade trädgård grymt sabbades av hans dotters ihärdiga behov av att begrava varje litet dött djur hon hittade.
Det var allt från myror och humlor som sänktes 2 fot ner i en tändsticksask som fick agera som kista.
Sedan satt jag och tillverkade kors av glasspinnar och en bit snöre som jag sedan satte över graven.
Ja, ni kan ju tänka dig minen på fadern när han kom där med sin lövkorg och sin lilla ogräsrensare och fick se alla dessa hinder som skulle försvåra hans arbetande händer.
Det slutade ofta med tårar från min sida där jag skrek att man inte minsann kunde förstöra någons gravplats men vi fick ibland kompromissa.
Mmmmm Tessan, du har verkligen en ängels tålamod, så tack för att du stått ut med mig genom åren =)
Bli nu frisk! Stark! Kämpa på!
Älskar dig av hela mitt hjärta!
Over and out/ Bölden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar