Jag har ju samma problem som ankjäveln, alltid glad, alltid ett skämt till hands och framförallt så visar jag ingen, och nu menar jag ingen hur jag mår på insidan. Jag vill vara alla till lags, vill rädda världen och hjälpa alla runt omkring även om det nu inte är mitt så kallade problem, men fan det är ju djupt rotat i mig. Medfött från generation till generation, en gen som inte vill stöta sig, som inte vill göra ringar på vattnet och som i grund och botten alltid vill andras bästa även om det betyder att man själv alltid kommer i sista hand.
Min far lider av samma symtom som jag, den eviga hjälparen.
På flyget till Grekland för x antal år sedan när vi precis mist min mamma och behövde komma bort och slicka våra sår åkte vi och en del av släkten på samma flyg och satt som ett samlat sällskap när en man kommer fram till min far och undrar om dem kan byta säte för han vill sitta nära sin fru.
Jamen självklart sa min pappa och lämnade sitt egna sällskap och skuttade längst bak i planet så långt bort från sitt egna sällskap han kunde komma och satte sig på mannens plats för att vara snäll mot sin medmänniska.
Snabbt visade det ju sig varför mannen velat byta plats, platsen var placerad precis jämte planets otroligt stinkande toalett och det var näst intill kväljande att sitta där. Men det är ju sådana vi är, och folk i största allmänhet verkar kunna sniffa upp våra svagheter.
Som den gamla damen bakom mig i kön på Willys som försynt undrade var jag hade hittat den där kycklingen som var med i annonsen. Hon såg så ynklig och gammal ut, vilket hon även poängterade att hon var, så där skuttade jag iväg, hjälpsam som en hundvalp och hämtade den där kycklingen som hon skull tjäna 6,95 på. När jag väl kom fram till min plats till damen och förväntade mig ett glatt tack, fick jag i stället en shoppinglista som hette duga i näven med kommentaren, ja, medans du ändå är igång.....Nä, några mer varor kan jag ju informera er om att jag inte hämtade, hon fick ett soligt tyvärr jag har bråttom men .. av mig.... Men jag kan ju lova er att mitt eviga dåliga samvete var nära att göra allt det där. Är det något man har lärt sig genom åren så är det just att ger man någon lillfingret så tar dem hela armen.
En annan gammal dam kom fram till mig innan det var påstigning till danmarksfärjan, där jag stod längst fram i kön efter att ha gått upp extra tidigt för att vara på plats i tid. Åh går det bra om jag ställer min resväska här hos dej? Jag är så gammal och trött så jag orkar inte stå i kön, tänkte sätta mig borta i fåtöljen där. Jo men visst! Passade tantens väska som en hök, höll på att kissa ner mig då jag inte ville lämna hennes väska ovaktad , men vips när utropen att påstigning kunde börjas så stod jag inte längre först i kön. Framför mig hade jag 30 gamla blåhåriga damer som tydligen alla hade suttit i varsin god fåtölj medans jag vaktat deras platser. På ett ögonblick förvandlades dem trötta besegrade 80 plussarna till 60 åringar på ecstasy som la sina käppar på ryggen och galopperade iväg över relingen, med plastpåsar med växel i näven, tacklande alla i sin väg.
Samma kvinnor som inte orkat köa en timme innan avgång spenderade 4 timmar till sjöss i kraftig sjögång ståendes med handtaget av en enarmad bandit i höger näve och en Bloody Mary i den andra.
Ja ja, man är en sucker verkligen.
Jag är likadan i mitt arbete, man släpper det man håller på med när en kollega behöver hjälp, oftast får man ju samma bemötande när det är åt andra hållet, men tyvärr inte av alla.
För några månader sedan fick jag plötsligt en konstant huvudvärk.
Den satt som en för liten hjälm runt mitt huvud, en tryckande smärta som inte ville försvinna.
Mina nätter bestod av evigt snurrande i sängen medans maken låg brevid lyckligt ovetande av mina nattliga strider med mig själv och mitt huvud som inte ville sluta mala och snarkade som en förnöjd liten gris. Att sedan hoppa upp när klockan började gapa på morgonen, trött och med ett huvud som värkte och ta sig till jobbet började tära på allt kändes det som.
En apati kom över mig, som fick mig att varken känna smärta, glädje eller något överhuvudtaget.
Jag gick omkring med ett leende på läpparna, jag såg ju glad ut i alla fall.
Jag skrattade åt folks skämt när det förväntades att jag skulle göra det, jag slängde mina egna dumma skämt i korridoren och ja, jag var ju som vanligt.
På ytan, som den där jävla dumma ankan.
Inombords paddlade jag på utav bara fan, kämpade mot ångesten i mitt bröst, huvudvärken som jag tillslut trodde var en tumör och min inre irritation på allt och alla. Jag som har världens bästa tålamod kände mig plötsligt som hulken, som om varje minsta lilla sak skulle få mig att brista.
Ryckningar under ögat. Jäääj, jippi, hoppas ingen märker dem.
I hemmets lugna vrå, när jag steg in i duschen så grät jag, hjärtslitande och länge. Tills jag vred av kranen. Då slutade jag. Någon kunde ju höra.
Börjar plötsligt glömma enkla saker.
Som mitt egna inlogg i min säljmeny på jobbet.
Jag slår samma kod om och om dagarna i ända, 600 gånger om dagen. Det är som att lära sig att cykla, men plötsligt börjar jag slå fel. 8 av 10 gånger slår jag fel.
Hmmm är det den där misstänkte tumören som bråkar med mig?
Får liksom ingen ordning på mitt annars så organiserade arbete.
En dag får jag ett yrselanfall inne på Willys. Kvinnan som stod längst bort i gången stirrade konstigt på mig där jag håller i hyllan av makaroner i olika former, vänder mig sedan ryggen och skyndar bort. Hon frågar aldrig hur det är med mig, hon bara lämnar mig och tacksam är jag för det.
Måttet är rågat då jag en dag inne på maxi bland hyllor av äpplen och apelsiner plötsligt brister i gråt.
Varför vet jag inte, kanske var clementinerna slut? Eller äpplena för gröna? Var det kärnor i druvorna?
Jag säger inget när jag kommer hem. Vad ska jag säga?
Du älskling, jag förlorade fattningen i fruktdisken och stod och grinade....
Nä, inte min stil.
Jag är mer den som lider i det tysta. Jag är ju bra på det. Jag har liksom vanan inne.
Hade jag varit ett djur skulle jag definitivt vara den där jävla ankan. Eller en struts.
Är ju duktig på att stoppa huvudet i sanden och låtsas att det regnar. Eller att jag inte grinat på maxi vid fruktdisken.
Det ända jag visste var att jag behövde hjälp.
Ringer vårdcentralen, får en tid.
Första läkaren jag träffar säger inte så mycket, han stirrar in i sin datorskärm när jag talar.
Han knappar på tangenterna när jag stammande försöker förklara hur jag mår, vad jag känner. Han hmmmm:ar och Ahhhh:ar på fel ställen och avbryter mig mitt i en mening. Behöver du vara hemma en vecka? Nä, varför det? Du , jag gör så här, testa dessa sömntabletter i 2 veckor så ska du se att allt blir bra. Jaha, så min huvudvärk kommer försvinna? Ja, det hänger nog ihop. Du är nog bara lite stressad. Hör av dej om det inte hjälpt om 2 veckor.
Jag lommar hemåt med mina nya piller skramlande i apotekspåsen.
En vecka går- Ingen förändring. Två veckor går. Fortfarande ingen förändring. Låter ytterligare en vecka gå för säkerhetsskull, vill ju inte vara till besvär i onödan. Efter 3 veckor så ringer jag igen. Vill du träffa samma doktor? Nej tack, har google hemma själv, vill gärna träffa någon som gått läkarlinjen? Gärna någon med fungerande hörsel? Någon som har tid att få mig att känna mig viktig, att det jag har att säga betyder något?
Någon som inte är rädd för ögonkontakt.
Och så äntligen får man då träffa en doktor som ser en, som pratar till en och inte över mitt huvud.
Som förklarar varför jag känner som jag gör, och framför allt hur jag ska ta mig därifrån.
Nu har jag en plan, och den planen innefattar inte bara magiska piller, det kommer inte ske på en dag, men trasiga ankan ska bli bra igen, ska få känna sig hel igen. I sinom tid.
Gå in i väggen. Tydligen har jag inte bara likheter med ankjäveln. Eller strutsen. Pekineser också, den där hunden som ser ut som den sprungit in med nyllet i för hög hastighet i väggen. Han mår nog som jag.
Fick frågan för ett tag sedan, någon som undrade varför jag var hemma för tillfället? Jag ser ju inte sjuk ut? Men allt håller inte till på ytan. Allt avslöjas inte med en hög kroppstemperatur. En hostning och en snorig näsa. Eller en dålig mage. Allt hörs inte eller syns inte. Men det känns.
I bröstet. I huvudet. Mycket hade nog löst sig själv om jag hade haft en kran där alla mina känslor kunde tappas ut då och då när det blir för mycket. Men det har jag tyvärr inte. Så mycket som jag gråtit på sista tiden har jag inte gjort på år och dar. Min make miste sin mor för en månad sedan och han gråter ofta och mycket och jag avundas honom.
När min mamma dog i mina armar när jag var 20 år, då bröt jag ihop inombords, och jag har nog inte blivit riktigt hel sedan dess.
Visst jag grät men inte så mycket som jag borde. Jag svalde och pressade mina känslor neråt i bröstet och jag smet med svansen mellan benen till en annan stad så fort tillfälle gavs bara för att fly bort från allt som gjorde ont. Som fick mig att minnas. Men tårar är tydligen något som måste ut, på ett eller annat sätt. Och det är väl därför man är där man är idag, känslomässigt handikappad.
Nä, den här ankjäveln ska inte bara paddla på under ytan med fossingarna, hon ska börja flaxa utav bara fan med vingarna också.
Kvack Kvack
