När jag i början av 2000-talet jobbade extra på en skola här i karlskrona fanns det en bild uppsatt på anslagstavlan i lärarrummet. På bilden var det en anka som på ytan var coollugn och hade ett pokerface som hette duga, men under ytan hände nått helt annat. Där trampade han vatten som en galning för att hålla sig flytande och dem senaste månaderna har jag insett att jag och den där jäkla ankan är en och samma problematiska figur.
Jag har ju samma problem som ankjäveln, alltid glad, alltid ett skämt till hands och framförallt så visar jag ingen, och nu menar jag ingen hur jag mår på insidan. Jag vill vara alla till lags, vill rädda världen och hjälpa alla runt omkring även om det nu inte är mitt så kallade problem, men fan det är ju djupt rotat i mig. Medfött från generation till generation, en gen som inte vill stöta sig, som inte vill göra ringar på vattnet och som i grund och botten alltid vill andras bästa även om det betyder att man själv alltid kommer i sista hand.
Min far lider av samma symtom som jag, den eviga hjälparen.
På flyget till Grekland för x antal år sedan när vi precis mist min mamma och behövde komma bort och slicka våra sår åkte vi och en del av släkten på samma flyg och satt som ett samlat sällskap när en man kommer fram till min far och undrar om dem kan byta säte för han vill sitta nära sin fru.
Jamen självklart sa min pappa och lämnade sitt egna sällskap och skuttade längst bak i planet så långt bort från sitt egna sällskap han kunde komma och satte sig på mannens plats för att vara snäll mot sin medmänniska.
Snabbt visade det ju sig varför mannen velat byta plats, platsen var placerad precis jämte planets otroligt stinkande toalett och det var näst intill kväljande att sitta där. Men det är ju sådana vi är, och folk i största allmänhet verkar kunna sniffa upp våra svagheter.
Som den gamla damen bakom mig i kön på Willys som försynt undrade var jag hade hittat den där kycklingen som var med i annonsen. Hon såg så ynklig och gammal ut, vilket hon även poängterade att hon var, så där skuttade jag iväg, hjälpsam som en hundvalp och hämtade den där kycklingen som hon skull tjäna 6,95 på. När jag väl kom fram till min plats till damen och förväntade mig ett glatt tack, fick jag i stället en shoppinglista som hette duga i näven med kommentaren, ja, medans du ändå är igång.....Nä, några mer varor kan jag ju informera er om att jag inte hämtade, hon fick ett soligt tyvärr jag har bråttom men .. av mig.... Men jag kan ju lova er att mitt eviga dåliga samvete var nära att göra allt det där. Är det något man har lärt sig genom åren så är det just att ger man någon lillfingret så tar dem hela armen.
En annan gammal dam kom fram till mig innan det var påstigning till danmarksfärjan, där jag stod längst fram i kön efter att ha gått upp extra tidigt för att vara på plats i tid. Åh går det bra om jag ställer min resväska här hos dej? Jag är så gammal och trött så jag orkar inte stå i kön, tänkte sätta mig borta i fåtöljen där. Jo men visst! Passade tantens väska som en hök, höll på att kissa ner mig då jag inte ville lämna hennes väska ovaktad , men vips när utropen att påstigning kunde börjas så stod jag inte längre först i kön. Framför mig hade jag 30 gamla blåhåriga damer som tydligen alla hade suttit i varsin god fåtölj medans jag vaktat deras platser. På ett ögonblick förvandlades dem trötta besegrade 80 plussarna till 60 åringar på ecstasy som la sina käppar på ryggen och galopperade iväg över relingen, med plastpåsar med växel i näven, tacklande alla i sin väg.
Samma kvinnor som inte orkat köa en timme innan avgång spenderade 4 timmar till sjöss i kraftig sjögång ståendes med handtaget av en enarmad bandit i höger näve och en Bloody Mary i den andra.
Ja ja, man är en sucker verkligen.
Jag är likadan i mitt arbete, man släpper det man håller på med när en kollega behöver hjälp, oftast får man ju samma bemötande när det är åt andra hållet, men tyvärr inte av alla.
För några månader sedan fick jag plötsligt en konstant huvudvärk.
Den satt som en för liten hjälm runt mitt huvud, en tryckande smärta som inte ville försvinna.
Mina nätter bestod av evigt snurrande i sängen medans maken låg brevid lyckligt ovetande av mina nattliga strider med mig själv och mitt huvud som inte ville sluta mala och snarkade som en förnöjd liten gris. Att sedan hoppa upp när klockan började gapa på morgonen, trött och med ett huvud som värkte och ta sig till jobbet började tära på allt kändes det som.
En apati kom över mig, som fick mig att varken känna smärta, glädje eller något överhuvudtaget.
Jag gick omkring med ett leende på läpparna, jag såg ju glad ut i alla fall.
Jag skrattade åt folks skämt när det förväntades att jag skulle göra det, jag slängde mina egna dumma skämt i korridoren och ja, jag var ju som vanligt.
På ytan, som den där jävla dumma ankan.
Inombords paddlade jag på utav bara fan, kämpade mot ångesten i mitt bröst, huvudvärken som jag tillslut trodde var en tumör och min inre irritation på allt och alla. Jag som har världens bästa tålamod kände mig plötsligt som hulken, som om varje minsta lilla sak skulle få mig att brista.
Ryckningar under ögat. Jäääj, jippi, hoppas ingen märker dem.
I hemmets lugna vrå, när jag steg in i duschen så grät jag, hjärtslitande och länge. Tills jag vred av kranen. Då slutade jag. Någon kunde ju höra.
Börjar plötsligt glömma enkla saker.
Som mitt egna inlogg i min säljmeny på jobbet.
Jag slår samma kod om och om dagarna i ända, 600 gånger om dagen. Det är som att lära sig att cykla, men plötsligt börjar jag slå fel. 8 av 10 gånger slår jag fel.
Hmmm är det den där misstänkte tumören som bråkar med mig?
Får liksom ingen ordning på mitt annars så organiserade arbete.
En dag får jag ett yrselanfall inne på Willys. Kvinnan som stod längst bort i gången stirrade konstigt på mig där jag håller i hyllan av makaroner i olika former, vänder mig sedan ryggen och skyndar bort. Hon frågar aldrig hur det är med mig, hon bara lämnar mig och tacksam är jag för det.
Måttet är rågat då jag en dag inne på maxi bland hyllor av äpplen och apelsiner plötsligt brister i gråt.
Varför vet jag inte, kanske var clementinerna slut? Eller äpplena för gröna? Var det kärnor i druvorna?
Vet inte, men det ända jag gjorde var att dra luvan över huvudet och lugnt lämna butiken och tacka övre makter att ingen fattade vad som hände eller såg mig. Hoppas dem inte kollar övervakningskamerorna, ser nog skum ut på dem.
Jag säger inget när jag kommer hem. Vad ska jag säga?
Du älskling, jag förlorade fattningen i fruktdisken och stod och grinade....
Nä, inte min stil.
Jag är mer den som lider i det tysta. Jag är ju bra på det. Jag har liksom vanan inne.
Hade jag varit ett djur skulle jag definitivt vara den där jävla ankan. Eller en struts.
Är ju duktig på att stoppa huvudet i sanden och låtsas att det regnar. Eller att jag inte grinat på maxi vid fruktdisken.
Det ända jag visste var att jag behövde hjälp.
Ringer vårdcentralen, får en tid.
Första läkaren jag träffar säger inte så mycket, han stirrar in i sin datorskärm när jag talar.
Han knappar på tangenterna när jag stammande försöker förklara hur jag mår, vad jag känner. Han hmmmm:ar och Ahhhh:ar på fel ställen och avbryter mig mitt i en mening. Behöver du vara hemma en vecka? Nä, varför det? Du , jag gör så här, testa dessa sömntabletter i 2 veckor så ska du se att allt blir bra. Jaha, så min huvudvärk kommer försvinna? Ja, det hänger nog ihop. Du är nog bara lite stressad. Hör av dej om det inte hjälpt om 2 veckor.
Jag lommar hemåt med mina nya piller skramlande i apotekspåsen.
En vecka går- Ingen förändring. Två veckor går. Fortfarande ingen förändring. Låter ytterligare en vecka gå för säkerhetsskull, vill ju inte vara till besvär i onödan. Efter 3 veckor så ringer jag igen. Vill du träffa samma doktor? Nej tack, har google hemma själv, vill gärna träffa någon som gått läkarlinjen? Gärna någon med fungerande hörsel? Någon som har tid att få mig att känna mig viktig, att det jag har att säga betyder något?
Någon som inte är rädd för ögonkontakt.
Och så äntligen får man då träffa en doktor som ser en, som pratar till en och inte över mitt huvud.
Som förklarar varför jag känner som jag gör, och framför allt hur jag ska ta mig därifrån.
Nu har jag en plan, och den planen innefattar inte bara magiska piller, det kommer inte ske på en dag, men trasiga ankan ska bli bra igen, ska få känna sig hel igen. I sinom tid.
Gå in i väggen. Tydligen har jag inte bara likheter med ankjäveln. Eller strutsen. Pekineser också, den där hunden som ser ut som den sprungit in med nyllet i för hög hastighet i väggen. Han mår nog som jag.
Fick frågan för ett tag sedan, någon som undrade varför jag var hemma för tillfället? Jag ser ju inte sjuk ut? Men allt håller inte till på ytan. Allt avslöjas inte med en hög kroppstemperatur. En hostning och en snorig näsa. Eller en dålig mage. Allt hörs inte eller syns inte. Men det känns.
I bröstet. I huvudet. Mycket hade nog löst sig själv om jag hade haft en kran där alla mina känslor kunde tappas ut då och då när det blir för mycket. Men det har jag tyvärr inte. Så mycket som jag gråtit på sista tiden har jag inte gjort på år och dar. Min make miste sin mor för en månad sedan och han gråter ofta och mycket och jag avundas honom.
När min mamma dog i mina armar när jag var 20 år, då bröt jag ihop inombords, och jag har nog inte blivit riktigt hel sedan dess.
Visst jag grät men inte så mycket som jag borde. Jag svalde och pressade mina känslor neråt i bröstet och jag smet med svansen mellan benen till en annan stad så fort tillfälle gavs bara för att fly bort från allt som gjorde ont. Som fick mig att minnas. Men tårar är tydligen något som måste ut, på ett eller annat sätt. Och det är väl därför man är där man är idag, känslomässigt handikappad.
Nä, den här ankjäveln ska inte bara paddla på under ytan med fossingarna, hon ska börja flaxa utav bara fan med vingarna också.
Kvack Kvack
Klockan slog det magiska slaget 16 och det var dags att stämpla ut från gruvan och bege sig hemåt.
Just att köra när klockan är 16 är som att sätta ut foten på autobahn, det är undan eller kull som gäller och folk kör som om deras liv hänger på en skör tråd om dem inte kommer fort nog hem. Får mig alltid att undra om folk har lika bråttom till jobbet som hem från det? Gör dem samma vansinnesomkörningar för att vinna 2 extra minuter?
Men denna dagen hände något som jag inte förväntat mig, utan i stället för en blyfotad borgare fick jag något annat framför mig så fort jag körde ut från jobbets parkering.
En grönlackad Skoda kombi lullade framför mig i maklig takt, strax 20 till 30 km under hastighetsbegränsningarna.
Inte nog med att " DET" körde som om "DET" glömt bort vilken pedal som gjorde vad, så låg då ovannämnda mitt på gatan ,mer på fel sida körbana än sin egna.
Började undra om jag kanske borde ringa farbror polisen för så där borde man väl inte köra om man var i nyktert tillstånd?
Tillslut kör jag då om den där jäkla gröna Skodan då och vad får jag se?
Först får jag medge att jag trodde jag stött på en billigare version av KIT, David Hasselhoffs smarta pratande och självkörande bil från 80-tals hiten Night rider.
Sedan började jag ju inse att ingen skulle kosta på en harkel harkel SKODA några sådana finesser!
Det var då jag upptäckte dem stora tjocka glasögonen som knappt nåde över sidofönstret och som tittade förvirrat på mig när jag på min moppe körde om.
Och det var även här som jag insåg att det inte var någon alkohol som låg bakom den dåliga bilkörningen, boven i dramat var en gammal man som antagligen inte kunde köra på rätt sida av vägen för att han inte såg strecket som skilde sidorna åt.
Orsaken till att han tvärnitade varje gång han fick möte eller hamnade i en kurva var ju att han antagligen var blind som en fladdermus!
Det är ju nu förnuftet börjar resonera, hur är det ens möjligt att en sådan person ska få vistas i en bil, ute i trafiken?
Finns ju trots allt något som heter färdtjänst om man nu vill kunna ta sig runt som gammal?
Jag tycker det är skrämmande att det inte görs körprov på nytt när man passerat de 65.
Det är inte bara synen, utan hörsel och reaktionsförmågan som blir sämre ju äldre man blir.
Sedan har ju ett och annat förändrats sedan denna lilla farbror tog körkort på tidigt 1900-tal, t ex som att man inte behöver veva igång en bil och att det nu är högertrafik i Sverige.
Man undrar ju hur många förare som knappt ser näven framför sig som är ute på vägarna och kör egentligen? Där man själv vistas, ens barn leker och ens husdjur rör sig?
Vad krävs egentligen för att bli av med sitt körkort på äldre dar?
Eller borde man kanske inse det själv?
Jag har en i min omgivning som har en syn som knappt existerar och som gått på ögonundersökningar i vården där läkaren sagt att " egentligen" får du inte köra pga din syn nu är så nersatt, men sedan låter läkaren bli att skicka in en anmälan pga att patienten blir upprörd. Ehhh, vad är det för fel på folk!? DALTA.....
Nästa gång kör dem väl ihjäl nån stackare...
Min morfar var likadan, körde som en blådåre, livsfarlig för allmänheten, men då han var mot det 90 tvingade familjen honom att sälja bilen och då kunde Göteborg andas ut.
Som 80 och 90 åring får man ju inte för sig att springa maraton eller hoppa bungyjump, man vet sina gränser vad man klarar, konstigt att dem inte inser det när det gäller deras körande.
Kanske borde deras bil också mystiskt flytta hemifrån som morfar Percys gjorde?
Over and out
Det har varit en av dem finaste somrarna som Sverige kan trycka fram i form av strålande solsken och en hetta över landet som fått medelhavsländerna att stå där avundsjuka och med lång näsa.
Det började ju så bra, förhoppningar, drömmar och en längtan.
Det har varit ett tufft år på alla de vis och längtan efter lugn och ro för själen har legat som en tyngd över en hela hösten och vintern och så plötsligt var den där! SEMESTERN med stort S!
Tyvärr så kom allt av sig redan efter 1:a veckan då jag blev liggande nästan en hel vecka i 40 graders feber, men till min glädje blev jag mirakulöst frisk i tid till min efterlängtade resa hem till min familj och till mina underbara vänner och släkt.
Jag kände verkligen att det var helt underbart att få lite egentid och att få komma bort från alla måsten.
Efter att bara 3 dagar gått fick jag tillslut samtalet hemifrån att min baby Rocky, vår 11 åriga Golden Retriverhane blivit blixtsjuk och tillslut gått bort.
Semestern var plötsligt fylld av ångest och sorg och allt kändes bara tungt och mest av allt ville jag bara hem igen till mina andra 2 pojkar, få tröst av min underbara make och få pussa på min marodör Diezel.
Det har gråtits mycket, det har bläddrats i fotoalbum och skrattats åt Rockys busiga uppdåd men framför allt har vi tagit hand om varandra och hjälpts åt att sörja, för alla som har en hund vet att det inte är allt han är, dem vet att det är en familjemedlem som betyder allt, en trogen vän.
Veckan innan fick också min älskade moster en hjärnblödning så man oroat sig till tusen för henne, men som tur är hon på bättringsväg och förhoppningsvis på benen snart igen.
Och nu till sist så förra veckan innan vi skulle i väg på en välbehövd resa så ringer mobilen och då är det min makes mamma som fått en hjärtinfarkt.
Det känns som om vårat glas har runnit över 3 gånger om nu, det räcker nu liksom!
Så allt som man kan göra nu är att oroa sig och hoppas att allt ska bli bra, ångest har liksom blivit en del av ens semestervardag.
Då är det tur att man har varandra att stödja sig emot när det blåser hårda vindar och livet bara öser på med dem där jäkla citronerna. Och så är man så tacksam för fina vänner som får en att tänka på annat. Semestern har firats hemifrån i stället för på någon medelhavsstrand som planerat, men den har spenderats i fint sällskap ;) Så tack snälla söta Apanzon som spenderat tid med mig på äventyr som inkluderat både brinnande elgrillar och storshopping i hansastaden Kalmar. Och dock inte att glömma sälsim och valsafari i Ulvasjön. ;) Det är skönt att ha någon att hålla sig i när båten gungar!
Over and out!
Idag är det precis 13 år sedan jag sa JA där på stranden i Puerto Plata, på Dominikanska republiken medans vattnet smekte våra bara fötter.
13 år av skratt, gråt, glädje och bråk. Precis som det ska vara =)
Och genom livet har man ibland blivit osäker på vad man vill bli, var man vill bo och vad man vill göra med sitt liv, men en sak har jag aldrig varit osäker på någonsin.
Och det är vad jag känner för dig, hur mycket jag älskar dig, och det även efter alla dessa år tillsammans. Tack för att du finns älskling och att du är den du är!
Ser fram emot många fler år tillsammans där vi styr kosan mot våra drömmar och mål, vart det än för oss. Tack för att du står ut med tramsiga jag, med min sjuka humor och mitt retstickesätt ;) Att leva med någon med inbillad Tourettsyndrom kan ju inte vara det lättaste :)
Äskar dej min lille surdeg ;)
Over and out!
När jag reste på min efterlängtade lilla tripp upp till Sveriges framsida för lite egentid och verkligen kvalitétstid med familj och vänner trodde jag aldrig att det skulle gå som det gick.
Att så plötsligt få benen bortsparkade under sig och känna sådan vilsenhet i livet igen var ju inget jag hade en tanke på att det kunde hända.
Det är vid tillfälle som dessa som man verkligen slutar ta vänner och familj runt omkring än för givet och verkligen inser hur otroligt mycket dem betyder för en, och hur mycket styrka och glädje dem sänder ut och verkligen tankar upp en med livskraft och nya tag för att orka gå vidare.
Hur dem för korta ögonblick får en att glömma allt som gör ont och som är jobbigt att tänka på, hur dem får tårarna att pausa och sluta rinna för några timmar och bara får en att känna sig precis som vanligt.
Det är sällan med säger det och allt för sällan man verkligen berättar just hur mycket man håller av dem och hur otroligt mycket det betyder att man har äran att ha dem vid sin sida genom livets alla glädje stunder och ledsamheter.
I risk för att låta löjligt sentimental och cheesy så vill jag bara att ni, min familj, släkt och vänner ska veta hur otroligt glad jag är i er! Hur jäkla bra ni får mig att må när livet kantas av taggtråd och den där förbannade citronsaften ska drickas. Jag är inte rik, får vända på slantarna på mitt deltidsarbete för att få dem att räcka till, men ni får mig ta mig fasen att känna mig som en miljonär på alla andra sätt. Och det är på alla sätt som betyder något. Och skulle man bara få en önskan i livet så vore det att få bo lite närmare än jag gör så man fick ta del av detta på daglig basis. Imorgon bär det av hem igen, en vecka har gått allt för fort, men hemma väntar ju även mina 2 underbara män i livet som jag saknar så att jag dör och jag känner mig splittrad. Varför kan man inte få allt? Varför måste man alltid välja? Fasar samtidigt över hemkomsten, för första gången på över 11 år kommer min baby inte stå i dörren och vänta på mig, glatt viftande på svansen. Han kommer inte skälla högt och dansa runt på golvet av ren lycka att man äntligen är hemma. Han kommer inte vända i dörren när han ser mig för att rusa till leksakslådan för att välja ut den bästa leksaken att ha i munnen när han hälsar på mig för att verkligen visa ren och skär glädje. Det kommer vara alldeles för tyst och tomt. Men aldrig har jag längtat så tills jag får slutas i min makes famn och bara få en varm och hårt tröstande kram. För just nu är det bara han som vet hur jag känner inombords. Han som vet att vi inte bara mist en hund, vi har mist en kär vän, en trygg klippa och en familjemedlem. Och även om vi har en till hund så ersätter inte det förlusten av Rocky, det får mig inte att sakna honom mindre. Nä, nu är det en dag i taget som gäller för min del, att sätta det ena benet framför det andra och ta sig framåt.
Det var för 11 år sedan jag fick ta dej i mina armar för första gången, första gången som jag borrade in min näsa i din mjuka päls och andades in doften av gräs, jord och underbar valp.
Din päls var vit som en liten isbjörn och din mage rund och knubbig av babyfett och jag fick smeka dej långsamt på ryggen hela vägen hem från Skurup för att lugna din lite nervösa darrande kropp. Dina första skeptiska min när du såg hallmattan, dina första provande trampade på mattan ett steg i taget innan du bestämde dej för att den inte skulle sluka dej hel och att kusten var klar för att i nästa sekund störta i väg som en kanonkula ut i ovissheten som vi kallar vardagsrummet.
Vi skrattade gott när det visade sig att vi som var så filmtokiga hade fått tag i en liten kille som var livrädd för dumburken. Varje gång tv:n sattes på började du skälla som en tokig!
Det försvann snabbt och ersattes i stället av en kille som älskade att sova jämte subwoofen, som inte ens kunde väckas när filmen gjorde så rutorna skallrade utan du låg lugnt kvar och snarkade högljutt.
Du var inte bara en hund, du var min allra finaste och bästa vän som alltid funnits vid min sida, alltid glad och viftande på den där tjocka runda svansen som var som gjord för att sopa ner allt på en meters avstånd och som oftast gjorde det också.
Du har alltid gett mer än vad du tagit.
Varje dag satt du där, snällt väntande på att jag skulle komma hem från jobbet, väntade och lyssnade. Och så plötsligt i fjärran hördes ljudet av en mopedmotor och det var alltid startskottet för glädjefnatt och en massa skällande, för då vankades det kel och en liten godis och en massa pussande från den där tossiga hjälmprydda saken som var så efterlängtad.
Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till utan dej min älskade vän! Det kommer bli så tomt och tyst utan dej vid min sida. Att inte bli väckt av din våta nos mot min kind, eller ljudet av din trummande svans emot väggen då du hälsade morgonen välkommen av ren glädje. Värsta av allt är att jag inte fick lägga armarna om din varma kropp och säga farväl när det var dags för dej att ge dej av, det kom så plötsligt och jag fick inte vara vid din sida. Men du ska veta att aldrig har en hund varit mer älskad än du var! Du var det finaste jag har! Du kommer alltid vara SVJ för mig, min Stora Vänliga Jätte.
Söv sött min fina Rocky! Vi ses snart igen och då ska du få sova vid min sida och jag ska klia din mage. Men inte idag och inte imorgon, men snart. Men vet en sak, himlen består av en stor plaskpöl att bada i och molnen är gjorda av biabäddar och det finns nergrävda ben överallt så du kan hålla dej sysselsatt tills vi ses igen.
Ja det är en fråga vi alla ställer oss någon gång i livet, förr eller senare.
Vare sig vi börjar åldersnoja när vi passerat 30-strecket eller 40-strecket så kommer vi nog dit allihopa.
Vad är egentligen meningen med livet?
Själv har jag alltid varit av den övertygelsen att meningen med livet är det vi fyller livet med när vi lever, alla små saker som händer på vägen och vad vi lär oss av det.
Hur vi hanterar lycka, kärlek, hat och som sagt dem små sakerna. Ser vi dem ens?
När min älskade mamma lämnade oss bara några månader efter jag fyllt 20 år började jag plötsligt se dem små sakerna i livet, började uppskatta sådant som jag varit helt blind för innan.
Jag blev öppnare med mina känslor, för allt och alla.
Om jag älskade någon så sa jag det, och jag älskade fullt ut och inte bara lite.
Om jag var glad skrattade jag och gärna lite högre än vad som antagligen var godkänt.
Hatade jag någon så tittade jag extra noga på den personen, och började fundera på varför han/hon/den var som den var, vad hade hänt liksom? Och istället för att hata började jag i stället tycka synd om vederbörande.
Jag hade inte energi att hata, all energi la jag på att glömma och att få leva, känna, smaka och höra, för innerst inne visste jag hur skört livet var.
Frisk en dag, död en annan.
Och min strävan blev också att inte ha något osagt, ogjort.
För ett tag sedan fick jag höra av någon att meningen med livet för en kvinna är att föda barn, att sprida sina gener vidare och att utan det så är själva livet totalt meningslöst.
Jag har även kommit till den ålder då dem flesta i min omgivning har barn och som standard är det då att bombadera dem som är barnlösa med standardfrågan: Och när ska ni skaffa barn då? Inte bra att vänta för länge, vi kvinnor är ju inte fertila hur länge som helst... blink blink blink ......
Eftersom jag och min man försökt bli gravida i x antal år utan att det resulterat i en vankande kvinna med stor gravidmage vill jag helst bara ta fram hagelbrakaren och dundra bort skallen på den som just öppnat munnen.
A. Ja, jag vill ha barn.
B. Vet inte varför du blir gravid bara du skakar din mans kalsonger och inte jag.
C. Menar du att om det nu är så att jag inte kan trycka fram några små lintottade kopior av mig själv genom min vagina så är mitt liv inte värt att leva?
Sedan att någon "god hjärtad" varelse gav mig barnböcker i present en jul gjorde ju inte frågan till en mindre tickande bomb som kan smälla av i näven på nästa undrande rödkindade, sönderstressade , barnmatsfläckiga 3 -barns mamma som passerar min väg.
Folk borde lära sig att vissa saker är inte deras sak att fråga.
Så jag kan i alla fall göra en lista på vad som inte är meningen med livet:
Meningen med livet är inte......
Att såra andra med dumma frågor.
Att förminska andra människor bara för att dem är annorlunda
Att jobba dygnet runt, få sin lön, känna sig rik i x antal minuter, betala sina räkningar, känna sig fattig och börja om från början tills du är 65 år, får problem med x antal krämpor och då äntligen får gå i pension men dör 1 vecka efteråt pga att din kropp blev så chockad av ett plötsligt stilla sittande liv.
Att sitta och klaga på det du har, det du kunde haft och bittra bort resterande år på att längta efter det du inte valde
Att ångra det du gjorde, valen du gjorde är det som formade dej, som fick dej att växa, som fick dej att lära dej av dina misstag.
Att tiga när någon gör dej illa, när någon trycker ner dej.
Att leva som alla andra gör, placera sig själv i samma fack. Do Ur thing!
Att tro att livet är en tävling och att den som är mest framgångsrik, har mest saker och pengar vinner.
Vill ni veta meningen med livet?
.................
Har inte en jäkla aning....Men ni får gärna höra av er om ni knäcker den nöten......
Men se till :
Att njuta av resan till destinationen och inte själva slutmålet
Att hitta någon som älskar dig för den du är och låter dej vara den där knasiga sjuka människa som du är utan att döma dej för det vare sig vi pratar vänner/man/fru/What ever
Att sluta bry sig vad andra människor tycker eller tänker om dej, vad som är pinsamt eller barnsligt.
Att omge dej med personer som är positiva och gör dej av med alla negativa känsloutsugare som du har runt omkring dej.
Ge mer än du tar.
Ta hand om det du har, vårda det , njut av det för imorgon kan det vara försent.
Säg till dem du håller av att du älskar dem, att dem betyder allt för dej. Visst dem vet det säkert, men jag kan slå vad om att du får dem att tvivla på det rätt ofta eller hur?
Over and out
