Jag har alltid tyckt att ordet "djurvän" är ett konstigt ord, vem är inte vänligt inställd mot djur?
Vem kan motstå ett par stora sorgsna ögon, en glatt viftande svans eller ett djupt purrande ljud. Vem blir inte helt varm i hjärtat av att se en nyfödd liten pälsboll?
Vem mår inte dåligt av att se djur plågas?
Men idag sitter jag här med en bitter smak på tungan, jag har en värk innanför bröstet, känner en slags tomhet och en stor ilska emot vad jag sett.
En vän la ut en länk på FB, en länk från PETA som visar en film från kinesiska pälsfarmar....
Stod stora varningsskyltar längst ner på filmen, men något fick mig att titta, något sa mig att detta inte kunde blundas för.
Mina ögon började rinna oavbrutet bara någon minut efter att den börjat, när man fick se försvarslösa djur bli levande flådda, hur dem låg i nästan en kvart efteråt och sprattlade och vred sina huvuden fram och tillbaka, en tvättbjörn som nu låg som en blodig massa och tittade in i kameran i sin plågade dödskamp.
Hur djur blir stampade till döds....
Detta otroliga lidande.....Denna utdragna tortyren, som i Kina inte är olaglig....
Vad är det för människor som drar på sig en pälsjacka med gott samvete för att se "snygg och inne" ut????Tänker dem aldrig på vem som fått sätta livet till för deras modenycker??? Vilket sätt dem fått dö på???? Om man nu desperat vill ha skinn och päls så finns det faktiskt ett otroligt utbud av "fuskpäls", syntetisk päls som nästan är omöjlig att se skillnad på! Nä, jag känner bara äckel för dessa människor, dem som köper varorna, och dem som tillverkar och utför dessa handlingar. Får jag en ända önskan så önskar jag att dem som behandlar djur på detta kallblodiga sätt kommer dö en långsam och otroligt plågsam död! Jag gråter för dessa små liven som inte fick ett bra liv och jag skäms för att tillhöra det mänskliga släktet! EU och andra myndigheter är och petar i alla små petitesser om hur en gurka ska se ut och inte, men kan dem fan inte stoppa detta, förbjuda detta!????? Det är dags att sluta blunda för det som är obehagligt att se på, och se till att göra något för att bättra på djurens rättigheter! Djur är inga accessoarer , dem är levande varelser som förtjänar ett värdigt liv och kärlek, att bli behandlade med empati och omsorg!
Jag skänker pengar varje månad till en djurorganisation, men det känns som en droppe i havet när man ser något sådant...
Vart är denna världen på väg?
Varför finns det fler grymma än goda människor?
Känns som om man förlorat hoppet på mänskligheten....
Tänk om svenskarna kunde dra igång något med samma drivkraft som dem gjorde när dem klippte bort delar av Kalles julafton och svenska folkets vrede inte visste sina gränser....
Tänk om folk kunde strida för det som var viktigt... det som gjorde en skillnad....
Nä, nä, låt oss ha tillbaka den svarta dockan i tomtetåget på julafton, annars känns det ju bara som om vi kommer döööö av sorg....
Over and out!
Nu var det länge sedan jag la tid på att uppdatera min blogg, och sakta kommer det dåliga samvetet.
Vet inte varför, jag misstänker att ni inte är särskilt många som läser den, och det kan jag ju förstås förstå för jag lever väl inte det mest dramatiska och utsvävande livet man bör för att lyckas ha en blogg som ska uppdateras varje dag.
Ska jag vara ärlig så händer det ju inte så jäkla mycket på vardagarna, man går upp, man går på toa, käkar och lirar lite tv-spel och sedan nattar man....Om man då inte jobbar, och jobbar jag så blir det lååånga sena dagar och det händer väl inte så mycket kul därefter, jag brukar då däcka på soffan framför en film med maken som en klubbad val.
Hmmm... Vad har då hänt sedan sist???
Den 19:e februari fyllde min älskade make år, hela 41 år!
Detta tyckte då jag var så himla festligt att jag gav mig på att baka honom en bautatårta! Nu tycker ju inte maken min att fylla 41 är särskilt festligt, så kanske skulle då denna bautatårta liva upp honom lite =)
Planen var då att inte sätta några ljus på den, för ser man då denna armé av ljus så , ja då kommer väl insikten hur jäkla gammal man blivit.
I mitt huvud såg jag skapelsen framför mig, den skulle bli vit, romantisk och stilig, vacker i all sin enkelhet....
Tyvärr lever sällan verkligheten upp till ens fantasi, så tårtan blev därefter.
Vad jag insett är att vit marsipan är ungefär som vita jeans på midsommarafton, dömda att misslyckas....
Jag har aldrig i hela mitt liv lyckas bära ett par vita byxor, för cirka en nanosekund efter påklädnad så sitter den där, den där jäkla fläcken som man aldrig fattar var den kommit ifrån.... Samma sak hände med den förbannade tårtan! Eftersom jag fyllt den med x antal lager med chokladmoussé, jordgubbsmoussé och vaniljmoussé och en massa slafsiga bär i form av droppande hallon och jordgubbar så var det bara en tidsfråga innan den första fläcken i form av ett chokladigt fingeravtryck visade sig på den vita fina marsipanen....Sedan ett till som såg misstänkt likt ut ett hallonavtryck.... Inte snyggt! Som den Macgyver jag är innerst inne så kom lösningen rätt snabbt.... Istället för en vacker tårta med svepande marsipanblommor på bara ena sidan skulle jag nu klä in hela det vita kadavret i blommor! Det fick bära eller brista! Sedan var det ju problem numero uno, jag hade gjort en våningstårta och skarven blev ju hiskligt ful, så där kom lösningen som ett volangband i marsipan och strösselpärlor!
Jaja, jag var väl iallafall hyfsat nöjd med schabraket när jag var klar, men långt ifrån helnöjd.....Den blev kanske i porrigaste och färggrannaste laget, men det var ändå min tårta som jag la en massa tid och en och annan tår på så då får man ju ta och gilla läget, iallafall lite =D
God var den iallafall och det var ju trots allt huvudsaken! Och så kunde ju den som inte var tårtgalen smaska cupcakes i stället, för dem kan man ju aldrig discha!
Nu har jag satt ribban för när jag fyller år....Undrar vilken fin tårta han ska baka mig??? =D Sedan gjorde jag ju det underbara köpet av en Tassimo helautomatisk kaffemaskin så nu kan man njuta av Latte och cappucino till fikat! Mums! Bästa köpet ever!
Annars har det inte hänt så hemskt mycket här hemma, min lediga tid har jag lagt på olika fotoprojekt här hemma.
Hittat en massa kul rekvisita att jobba med!
Jag har köpt iskuber i akryl och även små små pärlor som sväller i vatten och förvandlas till studsande vattendroppar och det har varit sjukt kul att experimentera!
Våren börjar sakta men säkert visa sig här hemma, det droppar från taket och fåglarna sjunger och jag bara läääängtar efter allt som den för med sig!
Jag vet att jag antagligen är en deppig fan, men jag börjar liksom alltid leva när våren sätter igång, hela vintern är bara något man måste ta sig igenom!
Sen kan jag ju älska vinterdagar där solen skiner, luften är hög och snön ligger tjock, men den är tyvärr så jäkla få.
Nä, nu ska jag sätta mig med paddan och spela det sjukt beroendeframkallande spelet shark evolution.....Trodde väl aldrig att jag skulle börja spela sån "skit" men fasen vad kul det är i sin enkelhet.
På spelfronten är det rätt lugnt annars, dem 2 spel som jag trodde jag skulle få roa mig med nu i mars har ju blivit framflyttade, både GTA 5 och The last of us... Men snart kommer iallafall mitt förhandsbokade ex av Tomb rider! EEEiiiiiii!
Over and out!
Ja, dagen går mot sitt slut och kudden ropar och säger att det är dax att natta nu.
Maken kom inte hem för än efter klockan 18 idag efter att ha haft föräldrarmöte, så han var trött och sliten så det första jag tänkte var, fasen han kommer väl somna vid matbordet!
Men han höll sig faktiskt vaken hela kvällen, och det blev en riktigt mysig kväll med god mat och långa samtal och en massa kel =)
Maten blev riktigt lyckad, och tur var väl det för jag stod och slavade i köket halva dagen för att få det perfekt!
Varmrätten blev baconinlindad helstekt fläskfilé fylld med vitlök och riven parmesan,hemmagjord grönpepparsås och mina påhittade "potatisbakelser".
Potatisen blev otroligt god, har gjort den som röra innan i bakpotatisar, men detta blev kanongott! En lyckad blandning av potatis, parmesanost, timjan och knaperstekt bacon!
Sedan blev det min goda Créme Brüleé till dessert med chokladsås och färska hallon och en gottig Caramel Macchiato till det.
Nu sitter man mätt och nöjd med dagen!
Hoppas ni haft det gott också!
Nä, nu ska denna kvinna gå och natta och drömma söta drömmar om maken som ligger bakom mig =)
Natti natti!
Over and out!
Idag är det då den magiska dagen Valentin, Alla hjärtans dag och som vanligt har jag smidit planer och jävelskap här hemma ;)
Men det gäller att vara försiktig i sina planer,på nyheterna idag rapporterades det om en man i Sydafrika som skjutit ihjäl sin flickvän när hon i skydd av mörkret brutit sig in i hans hus för att överraska honom med sitt Alla hjärtans dagfirande.
Otroligt tragiskt, så jag tänker inte hoppa fram framför maken min och ropa BU! när han kommer hem.
Här tar vi det mer sansat ;) Och efter 14 år tillsammans är man ju trots allt mer sansade =)
Inte det att man inte firar, för det gör vi fortfarande, men man är ju inte så överdriven i det man gör som man var i början, är väl så att man nu är så säker på varandras känslor och kärlek att man inte känner att man behöver ösa saker över varandra.
Och det är ju faktiskt inte vad denna dagen går ut på.
Tyvärr är det rätt löjligt att man ska ha en dag om året där man firar sin kärlek, det är väl egentligen något man borde göra varje dag i ens liv, men det är väl kanske tur att dagen finns för alla karlar som är duktiga på att ta sina kärringar förgiven =)
Nu sitter säkert många singlar och tycker att denna dagen suger, men denna dagen är ju inte bara för par, den är ju till för att fira och uppmärksamma alla man älskar! Jag firar inte bara min make denna dagen, jag skickar gärna kort till vänner och min familj, för maken är ju inte den ända som har egenrätt på min kärlek, det har ju alla jag håller av.
Men visst, jag kan förstå er ibland när man får det slängt i ansiktet hela veckan i alla butiker man går in i, för alla har ju inte någon.
Jag själv har samma känsla varje morsdag när man blir översvämmad med reklam i " Vad ska du ge din mamma på morsdag?".
Alla har ju trots allt inte en mamma, och det brukar kännas lite som ett hån den dagen på året.
Jag har skapat en egen tradition på morsdag, jag brukar tända ljus för min älskade mamma på en av skogskyrkogårdarna och sedan ger jag mig ut med min kamera, det är terapi för mig =)
Idag kommer det gå lugnt och sansat till här hemma, maken kommer få en god 3-rätters middag när han kommer hem ikväll och sedan en massage för hans dåliga rygg, i morses fick han paket med filmer och en kartong choklad så han har redan blivit omhuldad.
Själv fick jag det som jag älskar mest, ett tv-spel och ett fint kort som han gjort själv =)
Men den största gåvan är ju trots allt att jag har denna underbara man i mitt liv.
Efter 14 år tillsammans har inte min kärlek till honom minskat, den har bara blivit starkare och djupare.
Han är som luften jag andas, och blodet i mina ådror, livsviktiga för att jag ska kunna existera.
Han hjälper mig när jag faller, borstar av mig på knäna och reser mig upp, han får mig att känna mig trygg och framförallt älskad.
Du, Älskling? Du är verkligen mitt allt, Älskar dig av hela mitt hjärta, nu och för alltid!
Och en liten hälsning till mina underbara vänner där ute!
Tack för att ni alltid finns där för mig och gör livet glatt och soligt!
Tack för att ni lyssnar och att ni orkar med min sjuka humor som ofta tar överhand!
Tack för att ni står ut med tjejen som har svårt att lyfta luren och höra av sig!
Tack för att ni är dem ni är, dessa otroligt underbara generösa och varma knyten till kompisar!
Jag älskar er verkligen! Utan er skulle man vara naken och kall, och allmänt ensam och förvirrad =) Ni är värda bara det bästa, och lite till!
Må solen alltid lysa över er!
Och så min familj så klart!
Tro inte att jag glömt er!
Tack för att ni alltid ställer upp och älskar mig trots att jag är en galning =)
Lövar er av hela mitt hjärta!
Nä, nu får det vara slut på detta mjäket =)
Over and out!
The walking dead är en serie jag följer slaviskt, men dock inte på dumburken.
Jag följer inga serier på tv:n utan köper i stället dem som jag gillar på dvd/blådisk och just the walking dead fastnade jag skarpt för.
När det utannonserades att det skulle komma ett tv-spel med just samma namn rynkade jag på näsan och tänkte på alla andra dåliga satsningar just filmbranchen gjort när dem ska pumpa ut så mycket pengar som möjligt i samma veva då dem släpper ett licensspel, men som tur är detta inte fallet med detta spel.
The walking dead var från början en serietidning och det är just i den serietidningen det känns som om man tar ett stort kliv in i när man börjar sin kamp för överlevnad i spelet.
Spelet är uppbyggt i 5 episoder och i 1:a episoden får man stifta bekantskap med Lee, mannen som har huvudrollen i detta äventyr.
Lee, en man som börjar sin resa i baksätet av en polisbil, på väg emot Atlanta där han ska få avtjäna sitt straff för det brott han begått, en resa som dock får ett abrupt slut när bilen han färdas i kör av vägen.
Mitt första möte med en odöd i spelet började rätt klumpigt, mycket av den enkla anledningen att man inte kan ändra styrningen till inverted Y, så styrningen är lite spegelvänd, men efter ett tag glömmer man det faktum och snart styr man Lee som om man inte gjort annat =)
Detta är inte ett zoombiesplashspel, visst du får din beskärda del av blod och stampande på odödas skallar så dem krossas som en mogen melon under skosulorna på dig, men detta är ett spel om överlevnad, och då inte bara mot dem horder av zoombies som hotar ta över helt, utan en överlevnad efter mat, medicin och andra överlevare.
Dem beslut du tar är inte bara utan återvändo, det är också dem som formar vad som händer i spelet.
Alla beslut du tar, hur små dem än kan verka har betydelse för hur din omgivning reagerar på dig, på gott och ont.
För folk kommer ihåg en god eller ond gärning, misslyckas du att hjälpa en i gruppen kan du inte räkna med en hjälpande hand från den individen när du behöver det som mest, då du t ex står och har en flåsande hungrig odöd över dig som helst av allt vill göra kebabrulle av dig!
Och ofta ställs du mot det hemska faktum att du slits mellan 2 vänner som behöver räddas, och du kan bara rädda en av dem....
Hur bestämmer man det???
Mycket blir det ju vilka man gillar bäst, men också ibland kommer tanken in, vem har jag mest användning av...hu, hemska tanke =)
Tidigt i spelet får du uppgiften att dela ut matransonerna, en matranson som bara räcker till ett fåtal av dem överlevarna man har i sitt följetåg.
Hur gör man det valet då?
Vilka ska äta och vilka ska svälta?
Själv har jag alltid haft ett bankande hjärta för dem svaga så självklart fick barnen mat först, sedan dem personerna som jag gillade bäst.
Surisarna blev utan =)
Men i detta skedet får du ovänner, ovänner som kan vara dyrköpta i slutändan.
I mångt och mycket så är det snabba val man måste göra genom spelet, du kan inte sitta och fundera för och nackdelar, för när tidsmätaren kommer upp i dialogerna då gäller det att trycka snabbt på det svar man vill ge.
I flera fall tryckte man något helt annat än det man planerat, och det fick ibland ödesdigra följder.
När jag började spela spelet retade jag mig något fruktansvärt på just detta, att det gick på tid och man inte riktigt hann läsa igenom valen, men det är ju egentligen detta som gör att man känner sig utsatt och stressad i en krissituation, valen som kan betyda liv eller död som ska bestämmas på en nanosekund.
Jag kan ju avslöja med en gång att jag älskar detta spelet!
Grafiken får en att tänka på just en serietidning och karaktärerna är mänskliga med alla sina fel och brister men också med sina egna agendor.
I början försökte man vara alla till lags, men det håller inte i längden, man måste tillslut ta ställning och välja sida och det är val som fått en att ligga sömnlös vissa nätter och undra om man gjort rätt val och vad som skulle hänt om man gjorde si eller så.
Det är en gripande berättelse som får en att känna för alla dem man möter i sin jakt efter en plats där dem odöda inte satt sina fötter än, och man sörjer dem som man förlorar på vägen.
Och ännu mer sörjer man när man inser att vissa av dem nu ligger 2 meter ner i jorden på grund av dåliga val man själv gjort.
För varje episode man spelar säger man, fan detta var den bästa episoden, men sedan spelar man nästa och man förundras varje gång hur jäkla bra det är.
Gillar du zoombies? Människoöden? Lite pussel? Stress? Svåra val? Otroligt bra historia? Ja, kompis, då är detta spelet något för just dig!
Så slå dig ner i soffan, öppna upp en flaska iskall bärs och luta dig tillbaka med fötterna på soffbordet och förbered dig på att slåss för ditt liv.
Betyg då? Trodde ni insett det vid detta laget, 9/10!
Nä, nu ska jag börja om från början igen, ska se vad som hänt om jag gjort andra val på min väg ;)
Over and out.
http://www.youtube.com/watch?v=8orhYWe6uI0
Satt och såg på ett klipp från uppdrag granskning " Män som näthatar kvinnor" och man kommer lite snabbt att tänka på hur mycket "balls" vissa individer skapar sig genom att gömma sig bakom sin IP:adress.
Hur mycket åsikter som får luft och energi för att tillslut explodera i ett hat som man egentligen undrar vad det kommer ifrån.
Man vill ju tänka att dessa männen, dem som skriver om hur dem ska våldta och straffknulla vissa kvinnor för deras annorlunda tänkande eller åsikter, att det är män som på daglig basis tar till sina nävar mot sin kvinna i hemmets gömda vrå och slår henne gul och blå.
Att det är män som sitter i en madrasserad cell och inte får använda vassa objekt och använda en dator 1 gång i månaden för gott uppförande...
Men det är väl önsketänkande, för dessa männen som fegt hotar genom nätet är antagligen någon närmare än så.
Det kan vara en granne, en av papporna du hälsar på när du hämtar din unge på dagis eller en kollega.
För detta är ju trots riktigt fega män, män som håller en fasad för omgivningen, som egentligen är rätt städad utåt.
Men inombords.....Man blir ju faktiskt lite rädd när man tänker på det....
Man får ju hoppas han inte kysser sin fru/flickvän med den munnen.....
För vad är det som får vissa helt normala att bete sig på detta viset?
För dem måste ju vara rubbade, men väldigt duktiga på att dölja det?
Men det är inte bara män som beter sig som vildar på nätet, är själv rätt frälst i facebook och man blir ju konfunderad ibland när man läser vissa länkar.
Hur kan man, vad jag räknar med intelligenta personer, döma och gå på innan ni ens vet fakta bakom vissa incidenter.
Sicka lynchmobbar som skapas....
För hur man än vänder på det så står vi där vi är....vi stampar fortfarande kvar på samma ställe där vi stog på medeltiden...
Vi är dem där tandlösa kärringarna som står och blodtörstigt tittar på hängningen och som hjälper till genom att kasta en och annan rutten tomat på den som vi anklagar.
Som blodtörstigt kan ge oss på och sparka på den vi tycker gjort fel, så länge vi är i en större grupp och kan gömma vår egna individ där.
Då vi slipper ta personligt ansvar, då vi kan gömma oss i mängden.....
För som vanligt är vi rätt smarta i ensamt tillstånd, men så fort vi samlas till grupp promenerar intelligensen ut genom ena örat och basebollracket tar vid i det andra....
Jag tycker bara det är skrämmande.....
Det är väl därför jag föredrar djur framför människor?
För människan är den ända som plågar för egen njutning....
Ja, ibland skäms man för att tillhöra detta släktet...
Hur svårt kan det egentligen vara att tänka innan man handlar???
Kanske man ska fråga sig själv innan man slänger sig in i näthatet : Skulle jag säga detta i ansiktet på denna personen om hon/han stod framför mig????
Om inte, håll käft.... Svårare är det inte.
Stå för den du är och dina åsikter, men göm dig inte.
Ta reda på hela historien innan du dömmer.
Och för fasen, behandla folk med respekt! Jaja, jag vet att vissa av er har mindre vett än en amöba, men försök!
Over and out!
En kär vän till mig skrev på FB om sin panikångest och det fick mig att tänka på att det nu är lite över 4 månader sedan jag hade min senaste ångestattack.
Jag har alltid känt mig totalt ensam om att lida av detta, men man märker mer och mer att man absolut inte är ensam att ha dessa känslor och denna djupa ångest.
Vet inte om man alltid känt att det är lite tabu att prata om, antagligen på grund av att alla andra som inte lider av dessa problem ser lite på en med ett litet nedlåtande leende och tycker att man är " löjlig" och har lite fixa idéer för sig...
Har möts av mycket oförstående i mina dagar om just min ångest, många frågor att "-Vad är det du är rädd för??? " "Tänk på något annat så blir det bättre ska du se"....Som om man led av någon slags hyperkonderi och bara inbillar sig en massa...
Om det bara vore så väl...
Men det är svårt att förklara, när hjärtat börjar skena i bröstet, när du blir tung i bröstet som om någon satt sig på dig och du får kämpa för varje andetag, när du tror att du ska kvävas...När det känns som om hjärnan är för stor för ditt huvud och som om det skulle explodera av smärta......
Jag kommer än idag ihåg min första ångestattack...
Åh, vad jag skämdes efteråt, hade ju ingen aning om vad som egentligen hände men plötsligt så hände det bara....
Jag och mina föräldrar skulle åka på solsemester till Cypern och vi hade precis satt oss i planet...Planet börjar gasa upp på startbanan, lamporna att bältet måste vara på tändes och allt jag kände var bultandet i både bröst och huvud, jag bara måste ut ur planet! Jag knäpper upp bältet, reser mig och ska bara ut....
Problemet är ju att planet är i luften....Är ju liksom inte bara att öppna dörren och stiga ut...Slutar med att 2 ur personalen får leda mig tillbaka till min stol och verkligen se till att jag satt kvar på min plats...
Dem 4 timmarna i flygstolen kändes som en vecka och dem 2 veckorna på Cypern var en pina, för allt jag kunde tänka på var att - Fasen vi ska ju hem också!...
Hur fasen skulle det gå till???
Kunde det vara så att jag helt plötsligt blivit flygrädd????
Nu vet jag ju att så inte var fallet, men dagen innan avresan besökte jag ett grekiskt apotek som gav mig lustiga små piller....
Borde väl insett att det var rena drogpillret med tanke på hur dem såg ut, dem såg ut som utklippta ur en soldats camouflageuniform, gröna,gula och vita små piller...
Det jag kommer ihåg av hemresan var att jag tog 2 tabletter på flygplatsen...och sen var jag hemma....
Satt tydligen skethög hem i min egna lilla värld lätt dreglande och halvt medvetslös...
Sådan piller finns inte på vårat apotek, här får man nöja sig med Nån svag åksjuketablett och ingen "klubbad-elefanttablett" =)
Sedan gick det flera år och jag kände inte denna känslan igen, trodde det var en onetimedeal....
Sedan gick min mamma bort några månader efter jag fyllt 20 år och det var då det satte igång på daglig basis, detta helvete som följde mig i många år och som jag fortfarande lever med, men nu sen en tid tillbaka varit besparad på.
Vet ju att mycket kommer av det traumatiska sätt hon gick bort på, hon drog sitt sista egna andetag i min famn medans jag om och om igen tryckte mina händer mot hennes bröstkorg och satte mina läppar mot hennes för att ge henne av den luften från mina friska lungor, luft som hennes egna inte kunde ge henne för det kraftiga astmaanfallet hon drabbats av.
Visst ,hon levde några dagar till, med hjälp av en respirator som andades för henne, men vi visste väl då innerst inne att allt hopp var ute...
Men hoppet är det sista som överger oss, för in i det sista så trodde jag, hoppades jag att min mamma skulle slå upp sina mörkblå ögon och ge mig det där leendet hon alltid gav mig när hon sa att allt skulle ordna sig...
Hela första året efter detta led jag av sömnsvårigheter, eller svårigheter, jag sov nästan aldrig är väl en bättre beskrivning.
Var mest drömmarna som höll mig vaken, mardrömmar av allt som hänt, men ändå var inte dem de värsta drömmarna...Hur många gånger vaknade jag inte badande i svett skrikande??? Skrämde skiten av min stackars make många många gånger...
Dem värsta var dem lyckliga drömmarna....När jag drömde att mamma fortfarande levde och man vaknade med ett leende på läpparna, som snabbt suddades ut då man insåg att det var just bara en dröm....
Man undrar alltid hur man ska överleva, men på något underligt vänster så gör man det...Vi människor har en otrolig överlevnadsinstinkt som får oss att kämpa vidare, som får oss att svälja smärtan och bara strida på...
Men det är väl också mycket av denna sväljning av smärtan som sätter djupa spår, man pratar inte om det, man gråter inte och man skriker inte ut sin smärta så som sig bör...Och då kommer väl ångesten som ett brev på posten och knackar på dörren..
Själv kan jag inte gråta bland folk, jag har sjukt svårt att visa känslor och sväljer och sväljer och går vidare...
Jag gråter i min ensamhet, för hur stor familj man än har och vänner som håller av en och en make som älskar en så är man alltid egentligen ensam i sin sorg....Allas sorg utspelar sig annorlunda, ingen annan kan få dig igenom den, visst dem kan stödja dig, men du måste själv rycka upp dig och rida ut stormen.
Själv bölar jag och gråter i duschen....Låter vattnet skölja bort alla spår...
Rätt patetiskt kanske, men det är så jag gör...
Varje dag utan ångestattacker är en vinst i livet, men det är synd att det finns så lite förståelse för just denna känslan, denna kamp man för emot sig själv inombords.
Maries lilla nycker som en gammal chef jag en gång hade sa....
Nycker????
Nycker är min fot i din feta röv.....
Ibland blir livet för överväldigande, för påfrestande men vi kämpar på...
Jag tar en dag i taget, min humor är min räddare och min livsvän, den får mig igenom det mesta och jag försöker se framåt och glädjas åt det mesta i livet.
Ett skratt kan jaga många problem på flykt och jag försöker se det komiska i mycket.
Sen skadar det ju inte att man har en underbar make, en familj som tar en för den man är, och underbar vänner som står ut med den dårfink jag är =)
Som trots min sjuka humor och mina dumma kommentarer ändå känner att den där Marie, hon är inte så dum hon =)
Tack för att ni finns, ni vet vilka ni är =)
Nä, nog djupingsnack här nu!
Lovar, hädan efter slipper ni höra på =)
Over and out
