I går fejade jag och städade huset för fullt så idag tänkte jag att ingen nytta alls skulle göras! Men skam den som ger sig....Det blev lite bakstuga här ändå!
Idag blir det jordgubbsmacaroons och 2 stora picknickbröd! Recept finns sen innan här på bloggen så ni får kolla där om ni vill ha dem.
Kände mig stygg i går som lovade bröderna frolic att vi skulle gå ner att bada, men när maken kom hem febrig och dan så sprack den idéen, för att ta både jyckarna är näst intill omöjligt. Slutade med att jag tog den lille med mig medans den store killen fick vara hemma med en sovande pappa. Så igår fick jag mig årets 1:a dopp i sjön! Var riktigt härligt, inte alls så kallt som jag inbillade mig! Diezel har ju redan badat flera gånger dem senaste månaderna, men har liksom varit som dem där pensionärerna man ser som står och skvätter vatten på sig själva i vassen med vattnet upp till hälarna.
Han har liksom inte doppat sig, vilket vi trodde han skulle göra med en gång med tanke på att storebror är en riktig sjöko som bara simmar och simmar och näst intill är omöjlig att få upp.
Det började med att han travade ut med mig när jag skulle doppa mig, han stannade och plötsligt dök morsan under ytan och simmade iväg! Fasen, Diezel måste ju bara efter och plötsligt doppade han kalufsen under ytan och kom upp med ett frustande efter x antal kallsupar. Sedan solades det på bryggan och avslutades med lite fika i form av nybakade bullar och lite silviakaka som jag slängde ihop häromdagen.
Och så hade jag med mig min favvo, en liten skål med vaniljfil som jag skivat i färska jordgubbar i! En underbara kombination! Som glass en sommardag!
Idag ska jag försöka locka med mig sjuklingen ner till sjön på picknick när han kommer hem från jobbet!
Till vapen kommer jag då ha rykande nybakade picknickbröd fyllda av härligheter! Mozzarella, pepparsalami, färsk riven parmesanost, cocktailtomater och färska hackade kryddor! Vem kan motstå det???? Och lyckas inte det så har jag ju mina macaroons! Som tydligen fick knorrar på sig idag... fan! Nä, nu ska plåten ut och bröden in i ugnen i stället!
Ha det så gott i solen idag!
Over and out!
Eftersom helgen var en ända stor lögn från SMHI ännu en gång så byttes badkläder och filt ut mot handkontroller och talk.Tv:n fick arbeta på högtryck och vi äntrade rollen som passagerare på en Stenalinekryssning av det lite argare slaget, där dem anställda istället för att passa upp en gjorde allt för att ta livet av en.
Jag pratar förstås inte om ännu en polenkryssning som slutat i spyor och tom plånbok utan om tv-spelet Resident Evil Revelation.
Spelet är en upp-pimpning i HD-kvalité av det gamla spelet som från början släpptes till Nintendos lilla bärbara 3Ds, men nu var det alltså våran tur att spänna på oss hagelbrakaren i rollen som både dem älskade karaktärerna, BSAA-agenterna Jill Valentine och Chris Redfield.
Handlingen utspelar sig innan 5:e spelet, alltså lite om vad som ledde upp till händelsen i Afrika, precis innan " Lost in memories" som man fick spela i golden edition.
Mestadelen av spelet utspelas på lyxkryssaren Queen Zenobia som ligger och gottar sig mitt i det guppiga Medelhavet, och denna gången är det inte slöa Zombies som invaderat skeppet utan muterade sjöodjur som gör allt för att sabba din resa så du går miste om både taxfreeshopping och lite tur vid roulettebordet.
Allt börjar med att Jill och hennes tillfälliga sidekick Parker eller som jag kallade honom genom spelet " Porker " på grund av hans tjocka fläskiga kinder som fladdrade varje gång han öppnade munnen, var på räddningsuppdrag för att finna Chris Redfield som hamnat i händerna på terroristcellen "Veltro".
Detta visade sig vara en fälla, och det är där äventyret börjar.
Spelet tar en med sig tillbaka till vad som känns som Resident Evils rötter, i alla fall om man jämför med den klart sämre del 6 som släpptes i höstas.
Man slipper det sjukt stressiga momenten som var i det spelet, för här kan man faktiskt stundtals gå och undersöka i sin egna takt i vissa rum, lösa lite pussel och plocka ammunition utan att man blir nersprungen och uppäten av 100 arga hungriga zombies på crack.
Tyvärr är spelet lite hoppigt i sin historia, inte nog med att man då spelar Jill och Porker, man spelar även Chris och hans sidekick Jessica, ytterligare en ny karaktär med en hjärna som en dum bimbo, och med en klädstil som skulle göra en rysk postorderbrud stolt. Jag citerar Jessica : "This tantacles are so annoying" i en mindre bossfight... Vilken vettig cooling skulle någonsin säga något sådant???
Snälla, kan inte ta någon på allvar som har en wetsuit med bara ett ben och en baddräkt med slits upp till armhålan och ett sniperrifle på det....Allt jag kan då sitta och fundera på är var hon har sina exta magasin med ammunition...
Hade väl passat i Dead or alive eller Soul calibur men i detta spel ser det bara fel ut... Men, men....Finniga små datanördar måste väl få nått att torr-runka till medans dem spelar.
Historien är stundtals förvirrad och styrningen är jag något missnöjd med, det märks på något sätt att den egentligen hör hemma på en nintendomaskin, slöstyrda karaktärer som vandrar som om dem har kåda under sulorna och inte som om dem hade stora blodtörstande virussjuka vattenmonster i hälarna.
Kartan som man i många fall är rätt beroende av om man inte vill springa i cirklar suger åsnekuk. Varför? Jo, för att det är just det den gör, den får dig att springa i cirklar, runt runt som en råtta i ett hjul eftersom den är näst intill oläslig..
Alla vapen man hittar är ett kärt återseende från dem tidigare spelen, vapen man lärt sig älska och hantera som om dem vore ens baby.
Den älskade Python, magnumpickadollen som dödar det mesta med 1 skott och så då den älskade hagelbrakaren som skjuter huvudet av dem mest påstridiga av fiender.
Nytt i ens ficka är skannern, vilket är just en skanner som man skannar fiender med för att finna deras svagheter, väggar på jakt efter handavtryck och rum för att hitta gömda ting så som skott och herbs.
När man skannat till 100% bjuds man på hälsa, vilket man hela tiden i spelet lider brist på.
Fienderna är många men kanske inte dem mest varierande gäng man sett i ett Resident evilspel.
Hunters som vi stött på i dem allra första spelen i serien gör comeback och gör livet surt för oss, men med den älskade magnumen så sätter man dem säkert på plats. Die motherfuckers!!!!
Annars är det muterade sjöodjur som står som en armé mellan dig och dit du ska ta dig och vissa är mer enerverande än andra, vissa lättdödade och vissa vill liksom aldrig trilla hur många stackars kulor du än sätter i dem.
Och skott är något som inte växer på träd, beroende på vilken av karaktärerna du spelar så det gäller att hushålla med dem i vissa delar av spelet.
Spelet är uppbyggt på 12 kampanjer och det tog oss ungefär 10 timmar att spela igenom det.
Stundtals älskade jag spelet just för att det kändes som den där rätta RE-känslan, den känslan som lös med sin frånvaro i den 6:e delen i serien, men sedan stundtals satt man och retade sig på styrningen, banor som man sprungit igenom om och om igen fast som en annan karaktär och kartan från helvetet som var totalt omöjlig att tolka.
Men det är ett kul spel, jag har saknat mina gamla vänner från Racooncity och det kändes som ett plåster på såren efter den förra besvikelsen.
Det är ingen ny 4:a, den går liksom inte att göra om, och ingen ny 5:a heller, men om man synar spelet för sig själv så är det bra, riktigt bra.
Jag vill dock framföra min besvikelse att det inte är någon co:op i detta spelet, trots att man genom hela spelets gång har en Sidekick med sig hela tiden....
För oss som alltid spelar ihop sög detta rejält, men här fick man i stället turas om att kontrollera gubben.
Så vilket betyg ska då spelet få?
Nja, 7/10 blir det, och då avdrag för styrning och för den där förbannade kartan som gjorde livet rätt förvirrat för oss och lite för den rätt förvirrade handlingen...
Ja, och nej Jessicas stringrumpa drog inte heller upp betyget till en 8 även om Porkers kinder fick mig att dra på munngiporna om och om igen.
Jaha, där har ni den!
Over and out!
