Det har varit en av dem finaste somrarna som Sverige kan trycka fram i form av strålande solsken och en hetta över landet som fått medelhavsländerna att stå där avundsjuka och med lång näsa.
Det började ju så bra, förhoppningar, drömmar och en längtan.
Det har varit ett tufft år på alla de vis och längtan efter lugn och ro för själen har legat som en tyngd över en hela hösten och vintern och så plötsligt var den där! SEMESTERN med stort S!
Tyvärr så kom allt av sig redan efter 1:a veckan då jag blev liggande nästan en hel vecka i 40 graders feber, men till min glädje blev jag mirakulöst frisk i tid till min efterlängtade resa hem till min familj och till mina underbara vänner och släkt.
Jag kände verkligen att det var helt underbart att få lite egentid och att få komma bort från alla måsten.
Efter att bara 3 dagar gått fick jag tillslut samtalet hemifrån att min baby Rocky, vår 11 åriga Golden Retriverhane blivit blixtsjuk och tillslut gått bort.
Semestern var plötsligt fylld av ångest och sorg och allt kändes bara tungt och mest av allt ville jag bara hem igen till mina andra 2 pojkar, få tröst av min underbara make och få pussa på min marodör Diezel.
Det har gråtits mycket, det har bläddrats i fotoalbum och skrattats åt Rockys busiga uppdåd men framför allt har vi tagit hand om varandra och hjälpts åt att sörja, för alla som har en hund vet att det inte är allt han är, dem vet att det är en familjemedlem som betyder allt, en trogen vän.
Veckan innan fick också min älskade moster en hjärnblödning så man oroat sig till tusen för henne, men som tur är hon på bättringsväg och förhoppningsvis på benen snart igen.
Och nu till sist så förra veckan innan vi skulle i väg på en välbehövd resa så ringer mobilen och då är det min makes mamma som fått en hjärtinfarkt.
Det känns som om vårat glas har runnit över 3 gånger om nu, det räcker nu liksom!
Så allt som man kan göra nu är att oroa sig och hoppas att allt ska bli bra, ångest har liksom blivit en del av ens semestervardag.
Då är det tur att man har varandra att stödja sig emot när det blåser hårda vindar och livet bara öser på med dem där jäkla citronerna. Och så är man så tacksam för fina vänner som får en att tänka på annat. Semestern har firats hemifrån i stället för på någon medelhavsstrand som planerat, men den har spenderats i fint sällskap ;) Så tack snälla söta Apanzon som spenderat tid med mig på äventyr som inkluderat både brinnande elgrillar och storshopping i hansastaden Kalmar. Och dock inte att glömma sälsim och valsafari i Ulvasjön. ;) Det är skönt att ha någon att hålla sig i när båten gungar!
Over and out!
Idag är det precis 13 år sedan jag sa JA där på stranden i Puerto Plata, på Dominikanska republiken medans vattnet smekte våra bara fötter.
13 år av skratt, gråt, glädje och bråk. Precis som det ska vara =)
Och genom livet har man ibland blivit osäker på vad man vill bli, var man vill bo och vad man vill göra med sitt liv, men en sak har jag aldrig varit osäker på någonsin.
Och det är vad jag känner för dig, hur mycket jag älskar dig, och det även efter alla dessa år tillsammans. Tack för att du finns älskling och att du är den du är!
Ser fram emot många fler år tillsammans där vi styr kosan mot våra drömmar och mål, vart det än för oss. Tack för att du står ut med tramsiga jag, med min sjuka humor och mitt retstickesätt ;) Att leva med någon med inbillad Tourettsyndrom kan ju inte vara det lättaste :)
Äskar dej min lille surdeg ;)
Over and out!
När jag reste på min efterlängtade lilla tripp upp till Sveriges framsida för lite egentid och verkligen kvalitétstid med familj och vänner trodde jag aldrig att det skulle gå som det gick.
Att så plötsligt få benen bortsparkade under sig och känna sådan vilsenhet i livet igen var ju inget jag hade en tanke på att det kunde hända.
Det är vid tillfälle som dessa som man verkligen slutar ta vänner och familj runt omkring än för givet och verkligen inser hur otroligt mycket dem betyder för en, och hur mycket styrka och glädje dem sänder ut och verkligen tankar upp en med livskraft och nya tag för att orka gå vidare.
Hur dem för korta ögonblick får en att glömma allt som gör ont och som är jobbigt att tänka på, hur dem får tårarna att pausa och sluta rinna för några timmar och bara får en att känna sig precis som vanligt.
Det är sällan med säger det och allt för sällan man verkligen berättar just hur mycket man håller av dem och hur otroligt mycket det betyder att man har äran att ha dem vid sin sida genom livets alla glädje stunder och ledsamheter.
I risk för att låta löjligt sentimental och cheesy så vill jag bara att ni, min familj, släkt och vänner ska veta hur otroligt glad jag är i er! Hur jäkla bra ni får mig att må när livet kantas av taggtråd och den där förbannade citronsaften ska drickas. Jag är inte rik, får vända på slantarna på mitt deltidsarbete för att få dem att räcka till, men ni får mig ta mig fasen att känna mig som en miljonär på alla andra sätt. Och det är på alla sätt som betyder något. Och skulle man bara få en önskan i livet så vore det att få bo lite närmare än jag gör så man fick ta del av detta på daglig basis. Imorgon bär det av hem igen, en vecka har gått allt för fort, men hemma väntar ju även mina 2 underbara män i livet som jag saknar så att jag dör och jag känner mig splittrad. Varför kan man inte få allt? Varför måste man alltid välja? Fasar samtidigt över hemkomsten, för första gången på över 11 år kommer min baby inte stå i dörren och vänta på mig, glatt viftande på svansen. Han kommer inte skälla högt och dansa runt på golvet av ren lycka att man äntligen är hemma. Han kommer inte vända i dörren när han ser mig för att rusa till leksakslådan för att välja ut den bästa leksaken att ha i munnen när han hälsar på mig för att verkligen visa ren och skär glädje. Det kommer vara alldeles för tyst och tomt. Men aldrig har jag längtat så tills jag får slutas i min makes famn och bara få en varm och hårt tröstande kram. För just nu är det bara han som vet hur jag känner inombords. Han som vet att vi inte bara mist en hund, vi har mist en kär vän, en trygg klippa och en familjemedlem. Och även om vi har en till hund så ersätter inte det förlusten av Rocky, det får mig inte att sakna honom mindre. Nä, nu är det en dag i taget som gäller för min del, att sätta det ena benet framför det andra och ta sig framåt.
Det var för 11 år sedan jag fick ta dej i mina armar för första gången, första gången som jag borrade in min näsa i din mjuka päls och andades in doften av gräs, jord och underbar valp.
Din päls var vit som en liten isbjörn och din mage rund och knubbig av babyfett och jag fick smeka dej långsamt på ryggen hela vägen hem från Skurup för att lugna din lite nervösa darrande kropp. Dina första skeptiska min när du såg hallmattan, dina första provande trampade på mattan ett steg i taget innan du bestämde dej för att den inte skulle sluka dej hel och att kusten var klar för att i nästa sekund störta i väg som en kanonkula ut i ovissheten som vi kallar vardagsrummet.
Vi skrattade gott när det visade sig att vi som var så filmtokiga hade fått tag i en liten kille som var livrädd för dumburken. Varje gång tv:n sattes på började du skälla som en tokig!
Det försvann snabbt och ersattes i stället av en kille som älskade att sova jämte subwoofen, som inte ens kunde väckas när filmen gjorde så rutorna skallrade utan du låg lugnt kvar och snarkade högljutt.
Du var inte bara en hund, du var min allra finaste och bästa vän som alltid funnits vid min sida, alltid glad och viftande på den där tjocka runda svansen som var som gjord för att sopa ner allt på en meters avstånd och som oftast gjorde det också.
Du har alltid gett mer än vad du tagit.
Varje dag satt du där, snällt väntande på att jag skulle komma hem från jobbet, väntade och lyssnade. Och så plötsligt i fjärran hördes ljudet av en mopedmotor och det var alltid startskottet för glädjefnatt och en massa skällande, för då vankades det kel och en liten godis och en massa pussande från den där tossiga hjälmprydda saken som var så efterlängtad.
Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till utan dej min älskade vän! Det kommer bli så tomt och tyst utan dej vid min sida. Att inte bli väckt av din våta nos mot min kind, eller ljudet av din trummande svans emot väggen då du hälsade morgonen välkommen av ren glädje. Värsta av allt är att jag inte fick lägga armarna om din varma kropp och säga farväl när det var dags för dej att ge dej av, det kom så plötsligt och jag fick inte vara vid din sida. Men du ska veta att aldrig har en hund varit mer älskad än du var! Du var det finaste jag har! Du kommer alltid vara SVJ för mig, min Stora Vänliga Jätte.
Söv sött min fina Rocky! Vi ses snart igen och då ska du få sova vid min sida och jag ska klia din mage. Men inte idag och inte imorgon, men snart. Men vet en sak, himlen består av en stor plaskpöl att bada i och molnen är gjorda av biabäddar och det finns nergrävda ben överallt så du kan hålla dej sysselsatt tills vi ses igen.
