Att så plötsligt få benen bortsparkade under sig och känna sådan vilsenhet i livet igen var ju inget jag hade en tanke på att det kunde hända.
Det är vid tillfälle som dessa som man verkligen slutar ta vänner och familj runt omkring än för givet och verkligen inser hur otroligt mycket dem betyder för en, och hur mycket styrka och glädje dem sänder ut och verkligen tankar upp en med livskraft och nya tag för att orka gå vidare.
Hur dem för korta ögonblick får en att glömma allt som gör ont och som är jobbigt att tänka på, hur dem får tårarna att pausa och sluta rinna för några timmar och bara får en att känna sig precis som vanligt.
Det är sällan med säger det och allt för sällan man verkligen berättar just hur mycket man håller av dem och hur otroligt mycket det betyder att man har äran att ha dem vid sin sida genom livets alla glädje stunder och ledsamheter.
I risk för att låta löjligt sentimental och cheesy så vill jag bara att ni, min familj, släkt och vänner ska veta hur otroligt glad jag är i er! Hur jäkla bra ni får mig att må när livet kantas av taggtråd och den där förbannade citronsaften ska drickas. Jag är inte rik, får vända på slantarna på mitt deltidsarbete för att få dem att räcka till, men ni får mig ta mig fasen att känna mig som en miljonär på alla andra sätt. Och det är på alla sätt som betyder något. Och skulle man bara få en önskan i livet så vore det att få bo lite närmare än jag gör så man fick ta del av detta på daglig basis. Imorgon bär det av hem igen, en vecka har gått allt för fort, men hemma väntar ju även mina 2 underbara män i livet som jag saknar så att jag dör och jag känner mig splittrad. Varför kan man inte få allt? Varför måste man alltid välja? Fasar samtidigt över hemkomsten, för första gången på över 11 år kommer min baby inte stå i dörren och vänta på mig, glatt viftande på svansen. Han kommer inte skälla högt och dansa runt på golvet av ren lycka att man äntligen är hemma. Han kommer inte vända i dörren när han ser mig för att rusa till leksakslådan för att välja ut den bästa leksaken att ha i munnen när han hälsar på mig för att verkligen visa ren och skär glädje. Det kommer vara alldeles för tyst och tomt. Men aldrig har jag längtat så tills jag får slutas i min makes famn och bara få en varm och hårt tröstande kram. För just nu är det bara han som vet hur jag känner inombords. Han som vet att vi inte bara mist en hund, vi har mist en kär vän, en trygg klippa och en familjemedlem. Och även om vi har en till hund så ersätter inte det förlusten av Rocky, det får mig inte att sakna honom mindre. Nä, nu är det en dag i taget som gäller för min del, att sätta det ena benet framför det andra och ta sig framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar