Under ytan.....

En kär vän till mig skrev på FB om sin panikångest och det fick mig att tänka på att det nu är lite över 4 månader sedan jag hade min senaste ångestattack.
Jag har alltid känt mig totalt ensam om att lida av detta, men man märker mer och mer att man absolut inte är ensam att ha dessa känslor och denna djupa ångest.
Vet inte om man alltid känt att det är lite tabu att prata om, antagligen på grund av att alla andra som inte lider av dessa problem ser lite på en med ett litet nedlåtande leende och tycker att man är " löjlig" och har lite fixa idéer för sig...
Har möts av mycket oförstående i mina dagar om just min ångest, många frågor att "-Vad är det du är rädd för??? " "Tänk på något annat så blir det bättre ska du se"....Som om man led av någon slags hyperkonderi och bara inbillar sig en massa...
Om det bara vore så väl...
Men det är svårt att förklara, när hjärtat börjar skena i bröstet, när du blir tung i bröstet som om någon satt sig på dig och du får kämpa för varje andetag, när du tror att du ska kvävas...När det känns som om hjärnan är för stor för ditt huvud och som om det skulle explodera av smärta......
Jag kommer än idag ihåg min första ångestattack...
Åh, vad jag skämdes efteråt, hade ju ingen aning om vad som egentligen hände men plötsligt så hände det bara....
Jag och mina föräldrar skulle åka på solsemester till Cypern och vi hade precis satt oss i planet...Planet börjar gasa upp på startbanan, lamporna att bältet måste vara på tändes och allt jag kände var bultandet i både bröst och huvud, jag bara måste ut ur planet! Jag knäpper upp bältet, reser mig och ska bara ut....
Problemet är ju att planet är i luften....Är ju liksom inte bara att öppna dörren och stiga ut...Slutar med att 2 ur personalen får leda mig tillbaka till min stol och verkligen se till att jag satt kvar på min plats...
Dem 4 timmarna i flygstolen kändes som en vecka och dem 2 veckorna på Cypern var en pina, för allt jag kunde tänka på var att - Fasen vi ska ju hem också!...
Hur fasen skulle det gå till???
Kunde det vara så att jag helt plötsligt blivit flygrädd????
Nu vet jag ju att så inte var fallet, men dagen innan avresan besökte jag ett grekiskt apotek som gav mig lustiga små piller....
Borde väl insett att det var rena drogpillret med tanke på hur dem såg ut, dem såg ut som utklippta ur en soldats camouflageuniform, gröna,gula och vita små piller...
Det jag kommer ihåg av hemresan var att jag tog 2 tabletter på flygplatsen...och sen var jag hemma....
Satt tydligen skethög hem i min egna lilla värld lätt dreglande och halvt medvetslös...
Sådan piller finns inte på vårat apotek, här får man nöja sig med Nån svag åksjuketablett och ingen "klubbad-elefanttablett" =)
Sedan gick det flera år och jag kände inte denna känslan igen, trodde det var en onetimedeal....
Sedan gick min mamma bort några månader efter jag fyllt 20 år och det var då det satte igång på daglig basis, detta helvete som följde mig i många år och som jag fortfarande lever med, men nu sen en tid tillbaka varit besparad på.
Vet ju att mycket kommer av det traumatiska sätt hon gick bort på, hon drog sitt sista egna andetag i min famn medans jag om och om igen tryckte mina händer mot hennes bröstkorg och satte mina läppar mot hennes för att ge henne av den luften från mina friska lungor, luft som hennes egna inte kunde ge henne för det kraftiga astmaanfallet hon drabbats av.
Visst ,hon levde några dagar till, med hjälp av en respirator som andades för henne, men vi visste väl då innerst inne att allt hopp var ute...
Men hoppet är det sista som överger oss, för in i det sista så trodde jag, hoppades jag att min mamma skulle slå upp sina mörkblå ögon och ge mig det där leendet hon alltid gav mig när hon sa att allt skulle ordna sig...
Hela första året efter detta led jag av sömnsvårigheter, eller svårigheter, jag sov nästan aldrig är väl en bättre beskrivning.
Var mest drömmarna som höll mig vaken, mardrömmar av allt som hänt, men ändå var inte dem de värsta drömmarna...Hur många gånger vaknade jag inte badande i svett skrikande??? Skrämde skiten av min stackars make många många gånger...
Dem värsta var dem lyckliga drömmarna....När jag drömde att mamma fortfarande levde och man vaknade med ett leende på läpparna, som snabbt suddades ut då man insåg att det var just bara en dröm....
Man undrar alltid hur man ska överleva, men på något underligt vänster så gör man det...Vi människor har en otrolig överlevnadsinstinkt som får oss att kämpa vidare, som får oss att svälja smärtan och bara strida på...
Men det är väl också mycket av denna sväljning av smärtan som sätter djupa spår, man pratar inte om det, man gråter inte och man skriker inte ut sin smärta så som sig bör...Och då kommer väl ångesten som ett brev på posten och knackar på dörren..
Själv kan jag inte gråta bland folk, jag har sjukt svårt att visa känslor och sväljer och sväljer och går vidare...
Jag gråter i min ensamhet, för hur stor familj man än har och vänner som håller av en och en make som älskar en så är man alltid egentligen ensam i sin sorg....Allas sorg utspelar sig annorlunda, ingen annan kan få dig igenom den, visst dem kan stödja dig, men du måste själv rycka upp dig och rida ut stormen.
Själv bölar jag och gråter i duschen....Låter vattnet skölja bort alla spår...
Rätt patetiskt kanske, men det är så jag gör...
Varje dag utan ångestattacker är en vinst i livet, men det är synd att det finns så lite förståelse för just denna känslan, denna kamp man för emot sig själv inombords.
Maries lilla nycker som en gammal chef jag en gång hade sa....
Nycker????
Nycker är min fot i din feta röv.....
Ibland blir livet för överväldigande, för påfrestande men vi kämpar på...
Jag tar en dag i taget, min humor är min räddare och min livsvän, den får mig igenom det mesta och jag försöker se framåt och glädjas åt det mesta i livet.
Ett skratt kan jaga många problem på flykt och jag försöker se det komiska i mycket.
Sen skadar det ju inte att man har en underbar make, en familj som tar en för den man är, och underbar vänner som står ut med den dårfink jag är =)
Som trots min sjuka humor och mina dumma kommentarer ändå känner att den där Marie, hon är inte så dum hon =)
Tack för att ni finns, ni vet vilka ni är =)
Nä, nog djupingsnack här nu!
Lovar, hädan efter slipper ni höra på =)
Over and out