Skallgångskedjor och Barbiedockor

Jag kom till världen med ett brak och det var nog så jag tyckte att jag skulle leva det.

Jag föddes den 14 november 1978 och natten jag föddes var det ett riktigt åskoväder med blixtar och knallar fastän snön låg vit på marken.
Jag gillade alltid när mina föräldrar berättade om den dagen, för att det var åskoväder i November var ju väldigt sällsynt och det fick mej att känna mej lite som Ronja Rövardotter.
Jag var ett väldigt glatt barn som hade mycket hyss för mej.
Vi hade inte bott länge på den där gatan innan det blev välkänt vilken liten utbrytarkung jag verkligen var.
Skallgångkedja var något som grannarna ofta samlades för.
Inte det att mina föräldrar inte var uppmärksamma, dem kollade mig som hökar men så fort ögonen vek bort så var jag också det, borta.
Det hände ofta att mina syskon blev hämtade i deras klassrum för att komma hem och hjälpa till att leta efter deras förrymda varböld.
En av dem historier som berättats för alla som någon gång suttit vid vårat matbord är när jag försvann  när mamma hade storbak hemma.

Det var en varm sommardag och mamma stog inne i köket och svettades över spisen.

Det var en av hennes berömda bakdagar och ingen kunde baka som min mamma.
Det visste alla barn på gatan, men det kommer vi tillbaka till lite senare.
Nybakade bullar låg på ett galler på vårat bastanta furubord och en ny plåt skulle in i ugnen.
Hon slängde ett öga ut genom köksfönstret och tittade på sitt blonda busfrö som snällt cyklade på sin röda lilla trehjuling fram och tillbaka vid våran stenlagda entré.
Det tog nog inte mer än bara några sekunder att sätta in plåten men när hon nästa gång slängde sitt öga mot fönstret var det tomt utanför.
Mamma hade i tidigt stadium lärt sig att vara snabb, så kvickt som en liten vessla sprang hon ut i trädgården men inget busfrö så långt ögat nådde.
Inte heller utanför häcken där kvarterets lekplats var.
Inte heller till ett av mina favoritrymlingsplatser fanns jag att hitta, lekplatsen 2 kvarter iväg.
Mina syskon blev hemkallade från sina skolor och grannen erbjöd sig att köra runt min körkortslösa mamma i jakten på varbölden.
Efter ca 40 minuters hysteriskt letande körde dem förbi ESSO-macken som låg en bra bit från vårat villakvarter och vem får dem inte se?
Där stog då denna lilla lintott och ryckte frenetiskt i bensinpumpen med sin lilla röda trehjuling brevid sig och sin lilla tälen på flaket.
Och nu undrar ni väl vad jag hade för mej?
Det fattar väl alla att man måste tanka sitt fordon lite då och då annars kommer man ju ingen vart här i livet, det har ju pappa sagt..
Ja, rymma gjorde jag ofta, men inte för att jag inte trivdes hemma utan för att jag bara inte kunde förstå varför man alltid bara skulle vara inne hos sig själv och i sin egen trädgård.
Det var ju så mycket spännande att besöka andra, och det gjorde jag.
Tyvärr visste inte dem om att jag var på besök.
Hade vi någon gång blivit inbjudna hos våra grannar, trodde jag att man kunde besöka dem i tid och otid även när dem hade annat för sig.
När vi var och hälsade på en av våra grannar hittade jag en stor kartong under deras trappa.
I denna kartong låg säkert ett tiotal olika barbiedockor och alla de tänkbara kläder.
En riktig skatt alltså!
Ända nackdelen var väl att dessa dockor var översållade i hundhår efter hunden i familjens eviga fällande, och med tanke på grannens döttrars ålder så hade nog ingen heller lekt med denna skatt på många år.
Och som barn hinner man ju aldrig riktigt leka färdigt, innan det är dags att gå hem.
Så dagen efter bestämde jag mej för att avsluta det jag börjat med dagen innan.
Sagt och gjort, jag går över till grannen, öppnar deras ytterdörr och slinker in och sätter mej under trappan.
Under tiden upptäcks mitt försvinnande, och medan min stackars mor får med alla grannar i en enkel skallgångskedja sitter jag i lugnan ro och leker med barbiedockorna.
Jag upptäcks till slut när grannen tar ett avbryt i sökandet för ett toalettbesök och hon hör ett barns glada stämma komma från under hennes trappa.
Ja, jag gav nog min mor många gråa hår i förtid, ja, jag gav nog hela villakvarterets befolkning gråa hår.
Sedan hade vi vår andra granne, hon hade verkligen koll på allt och satt mycket vid sitt köksfönster och spejade.
Kommer ihåg att hon nästan alltid hade en nackkrage på sig för att hon hade konstant nackspärr.
Nu på senare år har jag börjat undra om det var pga allt spejande.
En kväll ringde i alla fall telefonen hemma hos mina föräldrar och det var då denna kvinna som undrade om mamma visste vad som försigick i vårat garage?
Nja, det kunde ju inte mamma svara på så hon öppnade ytterdörren och tittade ut.
Och vad får hon se? Jo, där ser hon en lång rad med barn stå på kö in till vårat garage.
Det var säkert ett 20-tal ungar som snällt stog och väntade på nått.
Ja, och vem stog inte under den öppna garageporten och delade ut något till varje barn?
Ja, jag förstås.
Och vad var det då som alla dessa barn väntade på?
Jo, min mammas härliga bakverk.
I vårat garage hade vi nämligen en stor frysbox där mamma la allt hon bakade när hon hade haft storbak.
Nu fanns det tyvärr inte mycket kvar men jag kan ju lova dej att det var glada och mätta barn i grannskapet i alla fall.
Detta var på den tiden det var väldigt mycket på tv om Afrikas svältande barn.
Visste inte så mycket vad Afrika var, men jag visste ju vad barn var och vad bättre var då att ge mammas goda bullar till hungriga barn?
Tror inte att mamma höll med om att kvarterets övergödda barn hörde till dem svältande, men vad kunde hon säga?

Ja, ni som trodde jag blivit jobbig och vild på gamla dar vet nu då att jag föddes precis så här ;)
Och man kan trots allt inte lära gamla hundar att sitta så ni får ta mig som jag är =D

Over and out