Ena stunden svär jag av frustration över dem förbannade quicktimeevents:en och undrar varför i helvete dem har med något sååå idiotiskt och i nästa blir jag invallad på en bana med catacomber där den gamla resident evilkänslan infinner sig och jag sitter och ler och tänker tillbaka med nostalgin i minnet över alla dem forna resident evilspelen.
Men en känsla som sitter i mitt bakhuvud är lite av att capcom inte riktigt vet vilket ben dem ska stå på.
Känns som om dem vill göra alla spelare glada, och det gör att lite av just resident evilandan går förlorad.
Ibland känns det som om jag sitter och spelar Left dead, vilket i sig inte är ett dåligt spel, tvärtom var det ett sjukt kul spel, men det är ju trots allt inte det spelet jag vill uppleva igen när jag köpte detta.
Just nu är jag inne på Chris Redfields del av spelet och plötsligt känns det som om jag trillat in i Call of duty, och när plötsligt fienderna blivit dinosaurieliknande varelser känns det som om gamla dinocrisis har kommit på hembesök..
Det absolut inget dåligt spel, men det är mycket jag saknar som den gamla inbitna Resident evilfan jag är.
Resident evil 2 var det första spel jag köpte och spelade när dem nya konsolerna kom, innan hade jag spelat den lille rödklädde rörmokaren som till psykande musik hoppade på Goompas och åkte upp och ner i gröna rör och löst pussel med LINK, men detta kändes som nått helt annat. Här var det filmsekvenser och en story som fick mig att sitta som klistrad med handkontrollen i näven, som fick mig att längta efter uppföljaren som jag hoppades skulle komma.
Jag älskade spänningen, dem överaskande momenten som skrämde skiten av en, t ex när hundarna rätt som det var hoppade rätt genom dem krossade rutorna i den mörka korridoren , när du blev jagad av hunters eller lickers...Jag älskade samlandet och lösandet av kluriga pussler och så älskade jag instängdheten, dem trånga korridorerna i ett spökligt mansion eller crashade tåg och illaluktande sewers!
Det var dem första spelen, sedan kom 4:an som tog spelet till en annan dimension, annorlunda dock, men ett mästervärk var det!
Nu var dem trögvandrande zoombierna utbytta mot spanska zoombiewannabies på crack som jagade dig med tillhyggen av alla det slag, från höjungor till knivar och som var snabba och smarta.
Att klättra upp på en stege stoppade dem inte och inte heller att bara stänga dörren om dig =)
Nä, nu fick man ingen lugn stund till överst, skräcken fanns fortfarande kvar men hade fått en kick av adrenalin och en massa stress.
5:an älskade jag också, nu kunde man äntligen spela co:op, att få uppleva äventyret med sin älskling, och även här fanns det fortfarande en bra dos av både skräck och stress.
Resident evil 6 har lagt mycket av skräcken på hyllan och istället satsat på stress, man får inte den där underbar tiden av undersökande som en person som jag vill ha i jakt på troféer och annat smått och gott som man vill dammsuga upp, utan mycket går ut på att springa som en galning från rum till rum med horder av gubbar efter sig, och jag som älskar filmsekvenser känner att man missar mycket av det som händer pga att rätt som det är kommer en quicktimeevent så man får sitta på helspänn hela tiden.
Jag vet inte om jag är old fashion men jag saknar den gamla stämningen.
Jag vill poängtera att detta inte är ett dåligt spel, men det är inget wow, det slår inte sina föregångare om jag säger så, ända dem piskar stjärt på i motsats till dem andra är grafiken som är riktigt snygg.
Att göra alla spelare till lags är ingen bra idé, håll er till det som vi fans älskar, det genuina Resident evilstuket, tack!
Just nu skulle jag inte säga nej till en remake av dem tidigaste spelen med dagens grafik i stället, för dem spelen hade allt.
Hmmm betyg so far???
7/10 tror jag det blir, men vi har ju som sagt en hel del kvar att spela.
Spelet i sig är bra, men som resident evilspel är det bara en blek fortsättning på en världsbäst spelserie.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar