På äventyr utan Herr Fenix - Recension av Gears of War Judgement

Jaha, ytterligare ett spel utspelat, och denna gången var det
prequelspelet Gears of War Judgement.
Får väl börja med att säga att serien Gears of war var en av orsakerna till att jag inhandlade xbox nya konsol precis när den släpptes.
Jag stod i en galleria i Karlskrona, just på väg in i the body shop för att köpa en ny mascara när det var något som kallade på mig.
Jag vände i tröskeln och började plöja min väg framåt mot källan av det åtråvärda.
Plötsligt stod jag där, i en grupp med 8 finniga tonåringar och dreglade med öppen mun på spelet som visades som trailer på en av dem takmonterade monitorns.
Spelet hade inte haft release än, men jag visste bara efter den titten att 
 "-honom ska vi ha" ( Frasen ska helst gormas med lätt spansk brytning)
Om jag inte minns helt fel betalade vi nästan 6000 laxar för konsolen, plånboken grät hela vägen hem medans jag gick i smyg och bara mös och längtade efter hemkomsten då jag skulle få sätta på den... ( Gud vad vitsig jag är, lika bra att säga det för er som helt missat det)
En av min favoritkaraktärer i spelvärlden är just Marcus Fenix, denna hårdbarkade man som man får följa i trilogin i Gears of war, men tyvärr är han inte med i det senaste spelet om Cog:s, utan här får vi i stället spela som Baird.
Baird medverkar också i i dem äldre spelen, men där är han liksom mer av ett femte hjul, han är mer av en kulissmedarbetare medans huvudstoryn mer kretsar runt Marcus och Domenic, men i Judgement är det all about Baird så att säga.
Här får vi följa "Team Kilo squad", där du då spelar som Baird, och om du kör co:op som vi gjorde även Coletrain som också han är ett känt ansikte i serien.
Din lilla grupp på 4 står anklagade för krigsförbrytelser och spelets handling utspelar sig genom gruppens vittnesbörd, du får alltså spela ur alla fyra soldaters perspektiv av det som hänt.
Som vanligt är det ett stort register av fienden  man ska bekämpa, allt från dem vanligaste av Locust, till dem svårare granatkastande Boomers till corpses som hoppar fram ur marken lite varstans och mest av allt vill sluka dig hel.

Den mest hatade fienden kom dock att bli den nya Rager, en relativ lätt fiender tills du skjutit ner honom då han förvandlas till en röd hulken som börjar springa i ett tempo som skulle gjort Carl Lewis avundsjuk. Ett lopp som nästan alltid slutade med ond bråd död för din räkning eftersom ända sättet att sänka honom på är ett perfekt skott på hans arga huvud, vilket dock inte alltid är så lätt eftersom han aldrig står still.
Spelet utspelas fortfarande i härliga 3:e person vilket jag föredrar och kontrollen är väl något av den bästa som gjorts till ett spel någonsin.
Tyvärr har dem varit och ändrat några småsaker på styrningen i detta mot dem förra, och nej ändringarna är inte till det sämre, men är du som jag som spelat dem gamla spelen om  och om igen så sitter ju liksom den styrningen i fingrarna.... Många gånger skulle man antingen kasta granater eller bara byta vapen och fick inte alls det resultat man önskat.

Om man vill peppa till och förlänga spelglädjen till det svåraste så finns det på varje bana en lysande röd dödskalle som fungerar som extra utmaningar.
Dem är frivilliga, men eftersom man helst vill låsa upp extrauppdraget så man kan spela vad som hände Baird i Gears of War 3 så måste man göra dessa utmaningar.
Varje gång du klarar en utmaning så får du stjärnor beroende på hur bra du gör dem och med dessa stjärnor kan du då låsa upp karaktärer som du kan använda i multiplayermode och även skins till vapen och kläder. Men framförallt är det då det där extrauppdraget som hägrar och som kostar 40 stjärnor.
Utmaningarna består i allt från att spela banan i helmörker till att bara få använda ett visst vapen för att klara banan.
Min favoritutmaning var att klara en hel bana med bara en cleaver, alltså en grönsakshackare i size big motherfucker! Härlig känsla att göra shishkebab av Boomers och Diggers och Grinders som ju inte är något småfolk precis.
Utmaningarna är oftast svåra och ibland något frustrerande, dem värsta är dem som går på tid vilket oftast slutar med att man rusar som en galning på måfå eftersom tiden knappt räcker till.
Spelet är hektiskt och speedat och jag kan väl säga att jag ibland saknade den lugnare takt som fanns i dem gamla spelen där du kunde undersöka och samla saker, här var det fullt ös medvetslös hela tiden.
Favoritvapnen i detta blev den gamla trogna Lancern med sin motorsåg på toppen och Hammerbursten som jag alltid kört med i dessa spelen, varför byta något som alltid funkat? =)
Jag gillade spelet i sin helhet, men tyvärr kan det inte mäta sig med sina föregångare.
Jag vet inte varför, styrningen är upp-polerad, men handlingen kändes lite fattig.
Är väl för att dem gamla spelen hade en otrolig historia  och att detta mera kändes som en DLC.
Det var lite för många scener i spelet som var som "Horde" , man skulle vakta ett ställe tills hjälp kom medans det vällde in fiender till tusen, och ja, man tröttnar väl på det efter ett tag, been there, done that liksom.

Sedan var ju det bästa i hela spelet extra banan man låste upp med sina stjärnor, för det kändes verkligen som dem gamla spelen, och det var ju sorgligt kort på 2 timmar.
Hela spelet hade gärna fått vara mer som det för min del =)
Multiplayerdelen kan jag inget säga om, jag gillar inte att spela emot finniga tonåringar som varken går till jobb, skola eller toaletten och som är såååå jävla mycket bättre än mig då just på grund av sina brist på liv utanför boxen så jag bara vägrar spela emot dem.
Kan ju också vara så att jag är en otroligt dålig förlorare också...
Men det förtäljer inte storyn...=)
Så betyg?????
7/10, inte mer inte mindre.
Jag saknade min Fenix, vad kan jag säga =) Och utan min bandanaklädda muskelmassa så blir det faktiskt bara 7 av 10 =)
Over and out!